Tryckfriheten ska skydda privatlivet
JK Göran Lambertz: vill förbjuda grova kränkningar
Chefredaktören Anders Gerdin uppmanar mig den 2 september att förklara mitt förslag om en lagregel till skydd för privatlivet. ”Vår debattsida står öppen”, säger han.
Nåväl, så här menar jag.
Låt oss utgå från det exempel som Anders Gerdin använde på tryckfrihetens dag den 30 augusti, en bild där statsministern syns utanför entrén till sitt nya hus med en motorsåg i handen. Gerdin hävdade att bilden inte ska få publiceras ”om riksdagen och justitiekanslern får bestämma”. Jag svarade att jag inte visste varifrån han fått detta, att det är självklart för mig att bilden ska få publiceras. Varpå Gerdin frågade om det finns fler personer än statsministern vars privatliv inte omfattas av mitt förslag.
Vad jag vill förbjuda är oförsvarliga grova kränkningar av privatlivet. Exempelvis:
Spridning av närgångna nakenbilder.
Publicering av rena lögner om känsliga privata saker.
Mitt förslag har sin grund i att Sverige måste uppfylla sina internationella åtaganden. Vi måste
till exempel ha de lagar som fordras enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Där står att var och en har ”rätt till respekt för sitt privatliv”. Och det betyder att länderna till exempel måste förbjuda fotografer att förfölja människor långt in i deras privata sfär. En del personer får ändå stå ut med en närgången bevakning, även kränkningar. Vi vet inte exakt var gränserna går, men en sak är säker: Vi får inte tillåta ”oförsvarliga grova” kränkningar.
Detta är enkelt för den som öppnar sina ögon. Anders Gerdins och andras förtvivlade uppehållande försvar för rätten att kränka är blint.
Men oavsett våra internationella åtaganden har jag svårt att förstå motståndet mot mitt förslag. Vad finns det för rimlig anledning att tillåta oförsvarliga grova kränkningar av privatlivet?
Naturligtvis finns det svårigheter med en sådan regel. Vem ska kunna avgöra när en kränkning är grov? Och när är en grov kränkning oförsvarlig? Hur är det till exempel med en bild på kronprinsessan och hennes fästman när de tror sig fredade från insyn? Hur bedömer man ett grovt vilseledande påstående att en känd artist ska skilja sig?
Gränsdragningen är problematisk. Men det är inget starkt argument.
Många lagbestämmelser är mer eller mindre suddiga i ytterkanterna. Det får inte hindra lagstiftaren att ingripa mot de klara fallen. Och avgränsningsproblemen kan man lösa ganska bra genom ett antal tydliga exempel i de så kallade förarbetena till lagen.
Innan en bestämmelse om skydd för privatlivet kan införas måste den naturligtvis utredas omsorgsfullt. Min formulering kanske inte alls är den optimala.
Tryck- och yttrandefriheten är omistlig. Utan den kan det inte finnas någon verklig frihet. Och utan den blir det omöjligt att granska myndigheter och politiker på ett effektivt sätt. Därför får den inte begränsas mer än nödvändigt. Men mot tryck- och yttrandefriheten står andra intressen. Som landets säkerhet, skyddet mot våldsbrott och respekten för privatlivet.
Redan i dag finns därför flera begränsningar. Man får till exempel inte hetsa mot utsatta folkgrupper och inte göra sig skyldig till förtal. Det är lagstiftarens sak att balansera det ena intresset mot det andra.
Många skriker om vargen så snart minsta begränsning i tryckfriheten aktualiseras. Ofta är det enda argumentet att ”tryckfriheten får inte inskränkas!”. Sådant övertygar inte. Förslag måste kunna diskuteras sakligt och nyanserat, tyngden i argumenten vägas, intressen balanseras.
En undersökning nyligen visade att många riksdagsledamöter förespråkar olika inskränkningar i tryckfriheten.
Jag tror det kan bero på att motargumenten inte fanns till hands när frågorna ställdes. Den som värnar om tryckfriheten bör också värna om debatten. Annars kommer kanske vargen.
Till sist ska jag svara på Anders Gerdins fråga, ”finns det fler personer som inte omfattas av justitiekanslerns förslag?”. Svaret är att alla personer omfattas, även statsministern. Om man tänker efter förstår man nog varför.
Dagens debattör
