Om UD gjort rätt hade Isaak varit fri
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-09-21
Debattören: Sverige är ett av världens sämsta länder på att rädda sina oskyldiga medborgare
DEBATT. I dag är det femton år sedan den svenske medborgaren och trebarnspappan Dawit Isaak fängslades i Eritreas huvudstad Asmara. Trots 15 långa år av frihetsberövande nekas han fortfarande rättegång, åtalspunkt, dom, advokat och familjbesök. Med hjälp av de magiska orden ”tyst diplomati” har svenska UD låtit den diabetessjuke trebarnspappan Dawit år efter år lida i en omänsklig fängelsecell.
Och i somras deklarerade den nyckfulla eritreanska regimen att Dawit Isaak lever.
Varför låter Sverige en av sina medborgare behandlas så illa i Eritrea? Det beror främst på att Sverige är ett av världens sämsta länder på att rädda sina oskyldiga medborgare som råkat illa ut i utlandet. Det kan jag konstatera efter att i två decennier ha följt svenskar som fängslats utan lagliga grunder eller kidnappats i utlandet.
Chansen att vår utrikesminister besöker en huvudstad just för att rädda en oskyldig, ensam svensk bakom galler i utlandet är minimal.
Att USA skickar sin före detta president Bill Clinton till Nordkorea för att ta hem sina frihetsberövade amerikanska medborgare verkar inte imponera på det svenska utrikesdepartementet. Till och med Turkiet, som knappast är känt för att respektera sina medborgare inom landet, gör mer för sina oskyldigt gripna eller kidnappade medborgare i utlandet, än vad Sverige gör.
Låt mig ge ytterligare exempel på hur illa vårt svenska utrikesdepartementet arbetar:
Två år sedan dömdes de svenska medborgarna Daniel Bakke och Per-Åke Helgesson av en tunisisk domstol till sex, respektive tolv års fängelse ”för att ha deltagit i förberedelserna för kidnappningen av ett barn.”
De två männen arbetade för det norska säkerhetsföretaget ABP World Group, och greps i november 2012 i Tunis. Trots att Bakkes och Helgessons familjer i god tid kontaktat UD erhöll de dömda svenskarna aldrig konkret hjälp.
Det finns olika grader i helvetet. 63-årige svenske medborgaren Shakir al-Dujaili från Täby greps på Damaskus internationella flygplats den 31 mars 2005 av en av 13 syriska säkerhetstjänster. Baath-diktaturen har ständigt tillbakavisat alla uppgifter om hans närvaro på syriskt territorium – detta trots att han ringde sin familj den 2 maj 2005 från Filistin-fängelset i Damaskus. I februari 2010 ”glömde” Carl Bildt ta upp Shakirs öde med al–Assad i Damaskus.
I maj 2013 greps den svenske läkaren Fikru Maru på flygpaltsen i Etiopiens huvudstad Addis Abeba anklagad för att ha mutat sig fri efter att han fastnat i tullen med sjukvårdsutrustning. Inte heller i Maru-fallet ansträngde sig UD tillräckligt för att hämta hem honom.
De tragedier som jag nämner handlar om när utländska regimer frihetsberövar svenskar i sina egna stater. Inte sällan blir också svenskar kidnappningsoffer.
Johan Gustafsson, så kallade ”Malisvensken”, kidnappades den 25 november 2011 av Al Qaida in Islamic Maghreb, förkortad AQIM al Qaeda, i Mali.
Om Sveriges utrikesdepartement inte ens har kompetens att påverka stater erkända av FN för att ta hem sina medborgare, hur ska då Sverige agera ”diplomatiskt” och med rätt kompetens påverka blodtörstiga terrororganisationer för att oskyldiga svenskar ska få sin frihet?
Så här kan inte Sveriges polis och diplomater fortsätta. Utrikesdepartementet måste se sina brister och göra något konkret så att inte fler oskyldiga svenskar råkar illa ut i utlandet.
Ett förslag är att UD bildar en speciell ”hot case-enhet” med interkulturella svenskar som behärskar flera språk och kulturkoder i utlandet och som bara arbetar med just frihetsberövade svenskar. Och agerar omedelbart på rätt sätt för att rädda oskyldiga svenskar i utlandet.
Hade Sverige haft en sådan arbesgrupp hade Dawit Isaak varit hemma för länge sedan.
Kuro Baksi, författare och journalist
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.