Cecilia Wikstöm (FP): De afghanska tolkarna måste få asyl i Sverige

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-03-21

Djupt osolidariskt av Billström att lämna dem i sticket

Tobias Billström förnekar sig inte. Med karakteristisk okänslighet har han kommenterat de afghanska ­tolkar som på plats ­arbetat för Sverige. Han tycker att det vore ”helt orimligt om en person som varit ­anställd av svenska staten fick en förmån­ligare behandling än en ­person som inte varit det” (SvD 20/3). Mot detta vänder jag mig med emfas.

Den svenska Isaf-styrkan har ­varit beroende av lokalanställda. Dessa personer har fungerat som tolkar, chaufförer och ­liknande. ­Alla, men framför allt tolkarna, har exponerats, vilket har lett till ett ökat hot mot dem när de svenska soldaterna återvänder hem till ­Sverige. Två ­tolkar som tjänat den svenska truppen har stupat under sin tjänsteutövning. De övriga ­måste garanteras skydd och ­säkerhet.

Att lämna dessa tolkar, som lojalt ­arbetat ihop med de svenska Isaf-soldaterna i Afghanistan, åt sitt öde när insatsen nu avvecklas och soldaterna återvänder hem vore djupt ­cyniskt. ­Tolkarna har, precis som ­våra svenska soldater, verkat med livet som ­insats för att bygga upp landet och åstadkomma säkerhet för det krigs­härjade landets civila b­efolkning.

Därför borde det vara en självklarhet att dessa tolkar, som uppgår till ett trettiotal, behandlas som svenska veteraner, precis som våra soldater. Det borde ses som ett självklart uppdrag att fortsätta att skydda dem på de sätt vi kan. Ytterst handlar detta om att bereda dem asyl i Sverige.

Lämnar man kvar dem skydds­lösa när den svenska styrkan ­lämnar Afghanistan, så vet vi att ­talibanerna kommer att göra allt de kan för att oskadliggöra dem. Det visar även erfarenheter från andra länders Isaf-förband.

Norge har, precis som Frankrike, USA och Kanada, öppnat armarna för att ta emot de afghaner som hotas till ­livet efter att ha arbetat för respektive lands styrkor. Det vore inhumant och djupt osolidariskt om Sverige ­inte följer dessa länders goda exempel.

Tolkarna översätter inte bara mellan engelska, dari och pashto, de har också de sociala och kulturella kunskaper och insikter som de svenska soldaterna av naturliga skäl inte kan ha.

De har väglett soldaterna i hur de ska uppträda för att skapa förtroende och bygga relationer, de har lärt dem de sociala koderna och ­umgängessättet i det ­afghanska samhället. Kort sagt: de har varit oumbärliga för den svenska insatsen.

Att neka dessa tolkveteraner rätten till asyl i Sverige när vår ­insats inom kort avslutas vore ­negativt för Sverige inför kommande internationella insatser. Hur ska vi förmå människor att vilja arbeta för Sverige när vi överger dem så snart vi inte behöver deras tjänster längre – men när de faktiskt behöver vårt skydd mer än någonsin?

Sverige har deltagit i Isaf på grundval av vår långa tradition av solidaritet med utsatta människor. ­Solidaritet har väglett ­alla de tusentals svenskar som ­genom åren fri­villigt ansökt om att få göra FN-tjänst i krigshärjade länder runt om i världen. För mig är det fullständigt självklart att den solidariteten inte kan och inte får upphöra när insatsen är över och våra soldater åter­vänder hem.

Tobias Billströms tolkning är förhoppningsvis bara hans.

Att skjuta över ansvaret på svenska myndigheter är bara ett sätt att slippa ta ansvar. Om viljan finns kan man alltid hitta en framkomlig väg. Det har ju andra europeiska länders exempel tydligt visat.

Det torde för de flesta av oss stå klart att de tolkar som ingått i den svenska kontingenten och möjliggjort vår insats i Afghanistan måste garanteras en fortsatt säkerhet nu när hotbilden mot dem tilltar.

Detta är vår moraliska skyldighet.

Cecilia Wikström