Nu organiseras åter protester i Teheran

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-09

Debattören: Upproret 2009 inspirerade Egypten

En fråga som många iranier fått svara på de senaste veckorna är om situationen i Tunisien och Egypten kan jämföras med Iran.

Mycket påminner om revolutionen 1979, med skillnaden att Ben Ali och Mubarak var presidenter, det vill säga utbytbara efter en tid, medan shahen var monark för livet, arvtagare till en 2500 årig tradition. Shahen hade en karismatisk rival i ayatolla Khomeini, någon sådan finns inte i de två länderna.

Annars styrdes Iran, som Egypten idag, av en korrupt, odemokratisk och USA-vänlig regim. Den lilla skillnaden var att shahen lånade ut oljepengarna till västvärldens centralbanker och tillmötesgick USA:s och Israels önskemål i regionen. Allt detta för hans tacksamhetsskuld gentemot CIA som med en kupp 1953 förde honom tillbaka till påfågelstronen.

Mubarak däremot har krävt pengar för att vara till nytta för USA, hålla Mellanöstern ”stabil” och skriva fredsavtal med ockupationsmakten Israel.

Folken i Iran, som i Tunisien och Egypten idag, hade fått nog och ville inte längre leva ett liv i misär och förnedring. Myndigheterna hade besvarat minsta kritik med repressalier, fängelse och tortyr. Inte heller de existerande politiska partierna och gula fackföreningarna stödde medlemmarna i deras krav på sociala reformer, de fanns till för att förlänga regimens liv.

Ensamma och isolerade från varandra var människorna sårbara. Den enda utvägen var att med livet som insats ge sig ut på gator och torg och skrika ut sin vrede. De bekämpades med poliser och miliser, pansarvagnar, tårgas, påkar och knivar. Några dog, många skadades, men de gav inte upp utan krävde sina mänskliga och medborgerliga rättigheter, de krävde diktatorns avgång helt enkelt. Deras mod hade spridit sig, nu hade miljoner människor samlats på torget. De ropade, sjöng, dansade, åt, sov och organiserade sig på torget. Det gick inte längre att skjuta på dem för att få dem tysta.

Shahen överraskade människorna när han en dag talade till dem i en radiosändning: ”Ni, den iranska nationen! Jag har också hört ert revolutionsbudskap. Jag garanterar att den iranska lagen i fortsättningen ska baseras på konstitutionen, social rättvisa och nationens vilja, utan despoti, grymhet och förtryck.”

Lika överraskade blev egyptierna förra veckan när de hörde Mubaraks tal till nationen. Men det var för sent. Shahen flydde till Egypten och Ben Ali till Saudiarabien. Mubarak kommer att fly. Frågan är vart? Och finns det någon plats för Saudiarabiens Kung Abdullah? För Syriens Bashar al-Assad? För Libyens Muammar Gaddafi? Listan är tyvärr lång.

Historien om den iranska revolutionen är sorglig. Det är historien om hur ett folkuppror mot brist på ”arbete, bostad och frihet” kanaliseras i en speciell riktning och används för att krossa den nyfunna demokratin.

Men omvärlden har inte glömt upproret sommaren 2009. Miljoner iranier, med kvinnor och ungdomar i spetsen, gav sig ut på städernas torg i Iran. Deras fredliga demonstrationer bemöttes med de våldsammaste metoder, men deras rop på frihet hördes av tunisier, egyptier, jordanier, yemeniter och gav dem inspiration och lärdom.

USA:s politik i Mellanöstern är nu avslöjad. De europeiska ländernas hyckleri likaså. Sverige borde omedelbart sluta sälja vapen till Tunisien och Egypten. Nu har hela Mellanöstern rest sig, folk är på städernas torg. De samarbetar och formar sina krav, organiserar sig.

Deras resning inspirerar Iran i sin tur. Nu organiseras en stor protestdemonstration den 14 februari. En ny era har börjat i Mellanöstern. Det är hoppingivande.

Azar Mahloujian, författare och styrelsemedlem i Svenska PEN