Frihandel lösning på Afrikas svält

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-08-20 | Publicerad 2011-08-19

Handelsminister Ewa Björling: EU måste riva murarna mot Afrika

helskärm

Det tilltagande nödläget på Afrikas horn lämnar få oberörda. Miljoner människor har drabbats av den värsta torkan på flera decennier. Svältkatastrofen tycks vara ett faktum, och flyktingströmmar rör sig från Somalia till Kenya och Etiopien.

I det läget vi nu befinner oss är den akuta nödhjälpen givetvis prioriterad. Sverige har hittills bidragit med 750 miljoner kronor i humanitärt bistånd till Afrikas horn under 2011.

Samtidigt med engagemanget för att lindra den akuta nöden är det dock viktigt att vi även tar oss tid att begrunda hur vi långsiktigt kan bidra med lösningar på de problem som vi i dag ser de mest extrema konsekvenserna av.

Jag tror inte att detta handlar om – som vissa gjort gällande – att vi ska sluta bygga hus och vägar i Sverige för att därigenom fri­göra några tusen hektar jordbruksmark. Den som hävdar detta har förstått väldigt lite av de faktorer som styr fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling.
 

Världsbanken konstaterade i en rapport 2009 att endast tio procent av den odlingsbara savann som sträcker sig genom 25 länder mellan Senegal och Syd­afrika brukas i dag. Det handlar om enorma 400 miljoner hektar. Tillgången på mark tycks således inte vara kontinentens stora bristvara.

Men för att någon ska våga bruka jorden, investera i produktionsanläggningar och transportera livsmedlen dit de behövs som bäst, krävs inte bara odlingsbar mark – den politiska och institutionella jordmånen är minst lika viktigt.

Krig, konflikter och korruption, bristande infrastruktur, från­varon av finansiella institutioner och svaga eller obefintliga rättsstater, det är några av de faktorer som effektivt ser till att missväxt och torka får förödande konsekvenser.
 

Livsmedelsmarknaderna över hela världen tillhör därtill genomgående de mest sönderreglerade. De har i decennier förstörts av tullar, subventioner, priskontroller och produktionsstöd.

Inom EU betalar vi våra jordbrukare för att hålla produktionen nere, samtidigt som vi stänger ute konkurrens från andra delar av världen med höga tull­murar, och säljer våra produkter till underpriser, något som effektivt motverkar framväxten av konkurrenskraftiga inhemska jordbruk i många länder.

Till detta ska läggas väst­världens omfattande subventioner till fiskenäringen, något som drabbar ett land som Somalia särskilt hårt. Stödet snedvrider konkurrensen, bidrar till utfiskning och lockar människor att bli pirater.

Den katastrofhjälp som nu mobiliseras för att hjälpa de svältande är nödvändig. Men menar vi allvar med vår vilja att lindra nöden, även på lång sikt, borde vi samtidigt sätta samman ett åtgärdspaket med beståndsdelar från ett brett spektra av politikområden.
 

Eliminerandet av handels­störande och utvecklings­fientliga subventioner bör vara centrala punkter på en sådan agenda, liksom nedmonterandet av EU:s tullmurar och avvecklingen av andra handelshinder.

Det har aldrig varit försvarbart att bygga murar mot omvärlden, och det är det allra minst i ljuset av den typ av katastrofer som vi nu ser.

Lösningen på Afrikas problem står först och främst att finna i Afrika. Det är där som äganderätten måste stärkas, stabila institutioner skapas, korruptionen bekämpas och freden mäklas.
 

Vi kan bidra till en sådan utveckling, med resurser och kunskap, och vi kan bidra genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att detta skall lyckas.

Den samlade bilden från de senaste årens utveckling pekar också, det förtjänar att sägas, på att utvecklingen gått i rätt riktning i många afrikanska länder.

Exporten har stigit, medel­klassen vuxit, kontinentens samlade tillväxt var positiv även under finanskrisen 2009, direktinvesteringarna tilltar och antalet väpnade konflikter har minskat.

Detta är givetvis positivt, men det har inte hindrat det katastrof­läge som vi ser i dag, och det minskar inte vår moraliska skyldighet att göra vad vi kan för att se till att historien inte återupprepar sig ännu en gång.

Ewa Björling