Stark övertro på Natos förmåga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-04-22
Debattören: Ett svenskt medlemskap skulle göra oss mer utsatta
Sverige är militärt alliansfritt. Bakom denna officiella fasad driver starka krafter kampanjer för ett svenskt Nato- medlemskap. Moderaterna och Folkpartiet menar att ett medlemskap är ”ett naturligt steg” och de avvaktar ett ur partipolitisk synvinkel lämpligt tillfälle för att lägga fram konkret förslag.
Försvarsmakten anpassar sig tekniskt till Nato-standard. Krigsvetenskapsakademien, en kraftfull opinionsbildare, gav i januari 2014 ut boken ”Nato – för och emot”. Den menades vara neutral i sakfrågan, men det var en kraftig underdrift. Argument mot ett Nato-medlemskap finns bara i ett av de tolv kapitlen. En handfull kapitel är resonerande neutrala men i flertalet kapitel överväger argumenten för ett svenskt medlemskap.
Bakom dessa argument går det att spåra en närmast vördnadsfull tro på Natos förmåga och makt. Däremot saknas något i sammanhanget helt avgörande: en analys av de reella styrkeförhållanden som gäller i en konflikt mellan Nato och Ryssland beträffande:
diplomatiska och utrikespolitiska medel
psykologiska medel
ekonomiska medel
militära medel
Putins Ryssland använder en kombination av alla dessa medel för att stressa tidigare delar av Sovjetunionen till underkastelse. Det diplomatiska spelet är väl belyst i medierna. Av psykologiska medel används inte minst ”trojanska hästar”, rekryterade bland rysk befolkning inom tidigare delar av Sovjetunionen. Ryssland kan genom att använda sina gastillgångar orsaka allvarliga ekonomiska kriser i det hotade landet, tydligt i fallet Ukraina. De militära medlen används främst genom visad förmåga att utgöra ett trovärdigt hot men man aktar sig för att övergå till regelrätta invasionsföretag.
Kan Nato bistå de länder som utsätts för Rysslands målmedvetna, flexibla men aggressiva angrepp? Händelseutvecklingen under de senaste sex åren då Putin tillämpat sin ”blandstrategi”, alltså sedan Georgienkriget 2008, visar att svaret är nej. I stället ställs Nato inför fullbordat faktum.
Ukraina och Georgien har redan fått betala ett högt pris för övertro på Nato-hjälp.
Dessa iakttagelser om styrkeförhållandet Nato – Ryssland vid möjliga framtida konflikter visar att de svenska Nato-anhängarna borde ta varning och överge sin tro på att ett medlemskap löser våra försvarsproblem.
Visserligen har Sverige ingen rysk befolkning som skulle kunna tjäna som ”trojansk häst” men ett västerut utvidgat Ryssland skulle innebära ett säkerhetspolitiskt läge där vi inte kan åka snålskjuts på Nato:s förmenta men överskattade styrka.
Därtill kommer att Sveriges försvar inte har förmåga att ta emot Nato-hjälp.
Det saknar bland annat förmåga till effektivt försvar i ett tidigt skede av en konflikt. Det militära försvaret saknar – med nu planerad inriktning – egen förmåga att att bjuda effektivt motstånd mot ett strategiskt angreppshot av den typ som målades upp för drygt tjugo år sedan, men som i 2020-talets värld kommer att kunna genomföras med en långt större kraft än 1990. (Se försvarsanalytikern Krister Andrén i en FOI-rapport, februari 2014).
Sammanfattningsvis skulle Sveriges säkerhetspolitiska situation blir mera utsatt om vi gick med i Nato. Vårt militära försvar är inte avvägt så att det höjer effekten i Nato, en omavvägning skulle bli mycket dyrbar.
I stället för att gå med i Nato bör vi arbeta för mer avspänning och mindre konfrontation mellan stormakterna, i synnerhet i nuvarande farliga läge och med de styrkeförhållanden som avslöjats i och med Georgien- och Ukraina-konflikteerna.
Carl Björeman
Pensionerad generallöjtnant