Nya drunkningar – mitt hjärta faller
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-09-04 | Publicerad 2015-09-02
Debattören: Min elev Mohammad vet inte om hans syster lever
DEBATT. Jag måste göra deras röster hörda. De har inga egna här än, många kommer få så småningom, men just nu är deras röster tystade. Tystade av språkbristen, av att inte förstå samhället, av trauman.
De har flytt från krig, våld, död, skräck, livssituationer vi aldrig kan föreställa oss. De är 16, 17 år och har tagit sig hit utan sina familjer. De flesta på båtar över Medelhavet, i händerna på smugglare som struntar fullständigt om de överlever eller inte. De riskerar sina liv om och om igen för att ta sig hit. De kommer till ett främmande land som de, om de har tur, hört namnet på förut, med ett tungt uppdrag vilandes på deras axlar. De ska få hit sina familjer och därmed rädda dem från brinnande krig.
De är ensamkommande flyktingbarn och de är mina elever, mina fantastiska elever. Sverige beräknas ta emot 12 000 ensamkommande barn i år. Det är en väldigt liten siffra när vi sätter den i perspektiv. 60 miljoner människor är på flykt i världen just nu, hälften av dem beräknas vara barn. Hälften. Det är 30 miljoner barn, många av dem är på flykt utan sina familjer. Sverige tar emot 12 000 av dem på ett år. 12 000 av många, många miljoner.
Mohammad är 17 år och hans familj i Syrien kan inte vänta längre nu. IS avancerar i deras stad, korsfästningar på gatan är inte ovanligt och människor försvinner spårlöst varje dag. Mohammads familj kan inte vänta på att deras äldsta son ska få sitt uppehållstillstånd i Sverige och på så sätt få hjälp att också ta sig hit. De måste fly nu.
En smugglare lovar att hjälpa hans pappa och sjuåriga lillasyster över gränsen till Turkiet. Mamma och storasyster får vänta lite till, de har inte råd att betala för hela familjen än. Pappa och lillasyster måste åka samma kväll som de får tag i smugglaren. Mohammad vet hur svårt det är att ta sig över gränsen, han har gjort det själv. Men pappa och lillasyster klarar det och nu väntar den ännu svårare båtresan. Båtresan mellan Turkiet och Grekland.
Mohammad kommer till lektionen på morgonen och berättar att de åkte kvällen innan, men han har inte hört något än. Resan ska ta en timme, han visar på mobilen när de skrev med varandra senast. 21.41. Mohammad är rädd, hans lillasyster kan ju inte simma än. Har de fått tag i flytvästar? Vad är det för båt? Gummibåt eller en stor båt? Måste de sitta i lastutrymmet?
På första rasten läser jag tidningen, nya drunkningar i Medelhavet. Mitt hjärta faller. Jag tänker på Mohammad som sitter i klassrummet med sin telefon i handen och väntar på att pappa ska skriva att de kommit i land, att de lever. Han är 17 år. Jag bestämmer mig för något just där och då. Jag måste göra Mohammads röst och situation hörd.
Jag hör rasistiska röster överallt, dessa röster är väldigt starka just nu. Det är just därför jag måste göra mina elevers röster hörda. De vill bara få stanna och återförenas med sina familjer i ett land där krig och död inte är vardag. Det är allt de vill. Och så vill de lära sig svenska så klart, så att de kan börja leva på riktigt i sitt nya, främmande land.
Så att de kan få sina egna röster hörda.
Linnéa Mattsson
Streck i debatten
Det här kommentarsfältet har vi stängt. Tyvärr kan man inte läsa tidigare gjorda inlägg, en teknisk brist vi är medvetna om. /Debattredaktionen