Sverige måste lämna den tysta diplomatin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-06-21 | Publicerad 2015-06-01
Chefredaktörer: I dag har Dawit Isaak suttit inlåst odömd i 5000 dagar
Tänk dig att du i 5 000 dagar inte får lämna din cell och nekas se himmel och solstrålar.
Tänk dig att du i 5 000 dagar inte får träffa dina tre barn och ditt livs kärlek.
Tänk dig att du i 5 000 dagar nekas rättegång, åtalspunkt, dom och advokat.
Vad hade du velat i den situationen, som svensk medborgare? Det minsta du velat var att ditt land gör allt för att hjälpa dig att få frihet.
Men så är det inte när det gäller den svenske medborgaren Dawit Isaak som i dag har suttit i exakt 5 000 dagar i fängelse. Enligt uppgift sitter han i hemliga och ökända Eiraeiro-fängelset som ligger 15 kilometer norr om Eritreas huvudstad Asmara.
För vilket slags brott får man sitta fängslad 5 000 dagar utan åtal eller rättegång? Det är inte alldeles lätt att svara på den frågan, men en kvalificerad gissning är att Dawit frihetsberövas och isoleras för att han har skrivit artiklar i den modiga tidskriften Setit. Han efterlyste yttrandefrihet och demokrati för Eritreas drygt fem miljoner invånare. Han trodde att det var det den unga nationen behövde.
Vad är det för system som kan frihetsberöva en person i 5 000 dagar utan förklaring och stöd i juridiken? Svaret är enkelt: Ett politiskt system som leds av en rädd, osäker och nyckfull person. I Dawits fall heter förövaren Esaias Afewerki. Han har inte tillåtit fria val och demokrati i staten Eritrea, som efter ett långvarigt och blodigt krig med Etiopien, blev självständigt.
Det är svårt att föreställa sig ett grymmare öde än det som drabbat Dawit Isaak. Under de gångna 5 000 dagarna har han nekats all kontakt med omvärlden. Han har till exempel inte kunnat sörja sin mor som avled medan han suttit inspärrad. Han har missat sina tre barns uppväxt, och barnen i sin tur har fått växa upp utan sin far.
Dawit känner inte heller till att Sverige endast ägnat sig åt ”tyst diplomati”. Den har inte gett resultat på 5 000 dagar.
Sverige har undvikit den aktiva diplomatin. Varken statsministrar, kungen eller annan ansvarig har agerat offentligt för Dawit Isaak, än mindre åkt till Eritrea för att hämta hem honom. I liknande fall har andra västländer agerat annorlunda. Till exempel hämtade den förre amerikanske presidenten Bill Clinton hem två dömda amerikaner i Nordkorea för sex år sedan. Varför kan inte Sverige agera på samma sätt?
Sverige har behandlat Eritrea med silkesvantar. Till exempel blundar man för den så kallade ”tvångsskatten” eller ”exilskatten”, en av Eritreas viktigaste inkomstkällor och som avtvingas exileritreaner. I Sverige räknar ambassaden ut den tvåprocentiga skatten indirekt med hjälp av Skatteverket, eftersom slutskattsedeln måste redovisas. Enligt FN-källor erhåller Eritreas ambassad i Stockholm tiotals miljoner årligen i ”diasporaskatt” av minst 20 000 eritreaner som bor i Sverige. Denna skatteindrivning sker med hjälp av sex olika plusgirokonton i Nordea (TT 130917), som påstår sig ”arbeta för hög etisk medvetenhet”. Och ingen svensk regering ifrågasätter EU-biståndet på 200 miljoner euro till diktaturen Eritrea. Ironiskt nog går en del av EU-biståndet till att demokratisera i Eritrea, när landet i själva verket berövar sina medborgare demokratiska rättigheter med hjälp av våra pengar.
Så här kan inte Sverige agera längre. Nu är det hög tid att Sverige överger den tysta diplomatin och tvingar Eritrea att frige EU:s enda samvetsfånge.
Charlotta Friborg,
chefredaktör för UNT
Helena Giertta,
chefreaktör för Journalisten
chefredaktör för Svartvitt