Skadestånd försvinner i byråkratin
Åsa Moberg: Brottsoffermyndigheten halverar ersättning som domstol beslutat – sen lägger kommunen beslag på pengarna
Det är Sverige sommaren 2005. En man har misshandlat sin hustru svårt, hon tror att hennes liv räddades genom att en oanmäld besökare dök upp i hemmet medan han sparkade på henne där hon låg på golvet. Kvinnomisshandlaren får sex månaders fängelse och hans offer tilldöms ett skadestånd på 42 000 kronor. Mannen har dock inga tillgångar. Ärendet går vidare till Brottsoffermyndigheten.
Kvinnan får skyddat boende för sig och sina två barn, men hon har inga pengar. Hon väntar på skadestånd och lånar till hyran. För ärret i ansiktet ska hon enligt mannens advokat ha 5 000 kronor, enligt sin egen advokat 20 000. Rätten går på den misshandlades linje, domen blir 20 000 kronor.
Socialsekreteraren ser till att en omgång papper och fotografier sänds in till Brottsoffermyndigheten. Det går två månader, tre, fyra, fem, sex, sju – inget skadestånd. Efter åtta månader kommer nya papper från samma myndighet, som undrar om den misshandlade kontrollerat att inte hemförsäkringen täcker det som hon trodde att Brottsoffermyndigheten ska betala. Dessutom begärs nu nya bilder, de måste nämligen vara tagna ett år efter misshandeln.
Många ärr hinner blekna på ett år, det måste vara en mycket kostnadsbesparande praxis. Mycket riktigt: Brottsoffermyndigheten anser att ärret i ansiktet läkt fint och sätter ner beloppet till 5 000 kronor.
”Varje gång det är varmt blir det en stor röd flamma, när det är kallt blir det både blått och rött”, säger kvinnan, som lider av denna ständiga påminnelse om en traumatisk händelse. Hon drömmer om att skadeståndet – för någon gång ska det väl dyka upp? – ska räcka till en plastikoperation som tar bort ärret.
Nu har det gått ett år sedan misshandeln, nio månader sedan domen. Kvinnan fortsätter sin utbildning, läser svenska med sådan fart att hon får klagomål: kursen är inte gjord för så snabba framsteg i svenska språket. De som gav henne lån till hyran de första månaderna vill ha tillbaka sina pengar. Hon hänvisas till en ekonomisk rådgivare, som frågar varför hon inte kommit tidigare. Det kan hon inte svara på, eftersom hon inte visste att det fanns ekonomisk rådgivning att få och inte trodde att hon skulle behöva någon, eftersom hon jobbar när hon inte läser. Dessutom väntar hon ju på sitt skadestånd.
Då kommer nya papper från Brottsoffermyndigheten, som satt ner skadeståndssumman från tingsrättens 42 000 kronor till 25 000, eftersom de inte tycker att ärret syns tydligt på bilden som är tagen efter ett år.
Och kommunens ekonomiska rådgivare upplyser: ”När pengarna kommer till ditt konto får du inte använda dem. Kommunens socialnämnd måste först besluta om de ska räknas in i beloppet för LGS, lägsta godtagbara standard. I så fall måste du ha dem till dina levnadsomkostnader och dina bidrag kommer att räknas ner med motsvarande belopp.”
Misshandelsoffret har fått sin skyddade identitet, en lägenhet och ett larmpaket från polisen (när den efter sex månader frigivna mannen började jaga henne för att hitta hennes nya bostad). Men det utdömda skadeståndet har alltså nästan halverats genom beslut av Brottsoffer(!)myndigheten och kanske blir det inte ens denna lägre summa.
Här fick den misshandlade kvinnan lära sig något som svenskundervisningen på SFI (svenska för invandrare) inte tog upp: den som lever på sociala bidrag omfattas inte av skadeståndslagstiftningen. Det är fritt fram för landets 290 kommuner att från fall till fall avgöra om den skadelidande ska få den ersättning som domstolen utdömt – eller om kommunen ska lägga beslag på pengarna i stället.
