Häktad i 19 månader – det är ovärdigt Sverige
Debattören: Våra domstolar bryter mot lagstiftningen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-11-08
DEBATT. I pressen har jag kallats ”Maffians bankir”. Efter 19 månader i isolering, för brott där minimistraff är 6 månaders fängelse, är jag medveten om att kritik från min sida kan uppfattas som en partsinlaga.
Men det här handlar inte om huruvida jag är skyldig eller ej. Det handlar om att utdragna häktningstider är dyrt, dåligt och bryter mot svensk lag.
I åtminstone ett avseende är vi varken bättre eller sämre än de stater som vi anklagar för att helt eller delvis urholka grundläggande mänskliga rättigheter.
I Sverige görs inte skillnad mellan personer som är misstänkta för brott och de som är dömda. Något som tagit sig uttryck i så långa häktningstider att Sverige regelbundet ådrar sig internationell kritik från såväl FN som EU. Högsta domstolens tillrättavisanden har inte vunnit gehör hos varken tings- eller hovrätter.
Europadomstolens avgöranden som är av betydelse har inte fått minsta genomslag i svenska domstolar.
Det är dessvärre bara en del av sanningen, i en annan del tillhör Sverige de som är sämst i klassen.
Ett av de områden där vi i Sverige fortfarande stoltserar med att vara bland de bästa i världen rör rättssäkerhet. Det hävdas att vi kan lita på att alla rättskedjans aktörer följer svensk lagstiftning, internationella konventioner och därefter agerar noggrant, opartiskt och objektivt.
Det är dessvärre bara en del av sanningen, i en annan del tillhör Sverige de som är sämst i klassen. Alltså de länder vars regimer vi anklagar för att frånta dess medborgare grundläggande fri- och rättigheter.
Proportionalitetsprincipen innebär att skälen för frihetsberövandet ska ställas i relation till de olägenheter som frihetsberövandet innebär för den misstänkte. Även efter att den misstänkte häktats har regeln betydelse, inte minst i samband med omhäktningar.
Proportionalitetsprincipen får dessutom större betydelse ju längre tid häktningen pågår. Ju längre tid frihetsberövandet har varat, desto starkare skäl måste finnas för en fortsatt häktning.
En förundersökning ska bedrivas skyndsamt och så snart det finns en misstänkt som delgivits misstanke om brott eller har frihetsberövats skiftar krav om skyndsamhet från grönt till gult. När den häktade belagts med restriktioner flimrar ljuset från gult mot rött.
I den stund beslut fattats om att den som häktats med restriktioner ska isoleras och placeras på isoleringsavdelning är det läge rött som gäller.
Då krävs extraordinär skyndsamhet, eftersom ingen ska med hänsyn till skadeverkningar hållas isolerad i onödan – inte en timme, en dag eller en vecka Isolering ses som tortyr. Därför är det till exempel i Spanien bara tillåtet att isolera personer som är misstänkta för terrorbrott.
Här har såväl domstolar som åklagare endera missuppfattat eller valt att bortse från lagstiftning och den praxis som utvecklats vid Högsta domstolen och Europadomstolen.
Det krävs ingen ny lagstiftning på området, inga nya betänkanden. Domstolar ska ställa kritiska frågor till åklagare och kräva redovisning om att utredningar bedrivs skyndsamt. Brister utredning i skyndsamhet, talar det med styrka mot att fortsatt häktning är proportionerlig.
Europadomstolen har i flera avgöranden kritiserat medlemsstater för att handläggningstiderna har varit alltför långa. En utdragen handläggningstid kan strida mot såväl artikel 6.1 (rätten till en rättvis
rättegång inom skälig tid) och 6.2 (oskuldspresumtionen).
Enligt Europadomstolens praxis ska handläggningstidernas skälighet bedömas mot bakgrund av domstolarnas och myndigheternas
handläggning av målet, målets komplexitet, parternas agerande och vad som står på spel för den enskilde.
Den svenska modellen med slentrianmässiga omhäktningsförhandlingar, där domstolar inte motiverar häktningsbeslut med annat än att stereotypt ange de särskilda häktningsskälen bryter mot svensk lag och mot europakonventionen (EKMR).
Proportionalitet i brottmål är inte kärnfysik, vid en domstols bedömning av om en långvarig häktning är proportionerlig eller ej ska utgångspunkt tas i det påstådda brottets minimistraff. Om
häktningstiden överstiger 2/3 av minimipåföljd, det vill säga med hänsyn till regel om villkorlig frigivning, kan frihetsberövandet framstå som ett utdömt straff.
När den utomstående betraktaren uppfattar en utdragen häktning som ett utdömt straff menar ledande rättsexperter att oskuldspresumtionen kränkts. Därmed är frihetsberövandet per definition oproportionerligt.
Istället för lagändringar framstår en annorlunda lösning på problemet som mer fördelaktig. Låt utrusta landets domstolar med miniräknare – proportionalitet är matematik.
Torgny Jönsson