Motstånd har ett egenvärde
Elin Grelsson om den växande Occupy–rörelsen: Kraften så stark att den inte längre går att ignorera
”Det finns en poäng med kritik för kritikens skull.” Orden är min gamla lärares och de återvänder ofta när jag läser om Occupy Wall Street-rörelsen som nu sprider sig över världen.
Det var i frustration som jag uttryckte farhågor kring att man som politiskt engagerad lätt tenderar att bli kritisk mot mycket, utan att lägga några konkreta motförslag. Min lärare svarade att även kritiken har ett egenvärde. Den visar, om inte annat, på att det finns ett motstånd.
En av alla bilder som florerar från Occupy Wall Street föreställer en kvinna med ett plakat som förklarar allt hon inte är. Hon räknar upp några av alla de anklagelser som riktats mot rörelsen. Hon är varken hippie, anarkist, galning eller del i en mobb. ”Jag är bara en mamma som vill ha en bättre värld för mina barn.”, avslutar hon. Men även den typen av vagheter får utstå mycket kritik.
Stora ord om en annan världsordning, sociala rättvisor och en bättre värld viftas lätt bort. Inte minst av en höger som gjort det till en sport att driva med idealistiska människor med visioner om ett annat samhälle.
Lika många tycks ha svårt att hantera rörelsen utifrån dess uppbyggnad: Ingen ledare, inga tydliga krav. Bara en allmän mobb som inte har något bättre för sig. Likt förorättade barn slår den ohejdade finansmarknadens fanclub ifrån sig den växande Occupy-rörelsens kritik av det nuvarande systemet. ”Kom på något bättre själv då!”, tycks vara det genomgående motargumentet när ockupationsmöten runt om i världen för fram sina åsikter.
Men ju mer rörelsen växer, desto svårare är den att vifta bort. Desto mer problematiskt kommer det att bli att avfärda den som verkningslös, bara för att den saknar en traditionell uppbyggnad av hierarkier och tydlig agenda. Missnöjet med vad skattebetalarna måste utstå för att rädda bankerna är en sprängkraft som pyrt i flertalet år. ”Vi är de 99 procenten” är det budskap som förs fram och som syftar till alla de som inte tillhör de 1 procent av de rikaste i världen. Det är en slogan som öppnar upp för en bred proteströrelse.
Just nu finns Occupy i omkring 1500 städer. På offentliga platser samlas människor för att ge kroppar och röster åt det motstånd som existerar kring banker, storföretag och finanspolitikens skövlingar i sociala resurser och arbetsmöjligheter. Många har knutit näven i fickan i många år, suckat framför nyhetssändningar och tryckt ner sin ilska.
Ockupationerna har ett egenvärde. De bildar en gemensam röst för alla dem som tröttnat på nuvarande världsordning, på ett eller annat sätt. Deras kritik har ett egenvärde i att den nu växt sig till en kollektiv kraft så stark att den inte längre går att ignorera. De 99 procenten har ingen makt över ekonomi och politiska system. Deras enda maktmedel är att kollektivt gå samman och uttrycka sitt missnöje. Det är ett motstånd utan tydliga svar, men desto skarpare och mer välriktade frågor.