Nu är det bevisat – rika jobbar mer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-25
Debattörerna: Arbete riskerar att förvandlas till en lyx för samhällstoppen
Karl Marx slog fast att det var på bekostnad av den hårt arbetande underklassen som en klick välbeställda människor i samhällets övre skikt kunde njuta av livets goda. Tro det eller ej, men Marx världsbild finns än i dag hos såväl allianspolitiker som politiker från det rödgröna blocket. Detta har gett oss anledning att verkligen testa den gamla marxistiska hypotesen.
I en undersökning, som släpps av Svenskt Näringsliv i dag, analyserar vi tidsfördelningen bland olika inkomstgrupper i Sverige och övriga västvärlden. Vi har utgått från nationella tidsundersökningar som samkörts med data över hushållens inkomster.
Rakt emot den gängse uppfattningen visar det sig att höginkomsttagare, egenföretagare och chefer arbetar avsevärt fler timmar per år och har mindre fritid än låginkomsttagare. Den genomsnittliga chefen arbetar cirka 20 procent mer än den genomsnittliga anställda. Egenföretagare arbetar ännu mer: Lika många timmar som en heltidsanställd som aldrig tar semester.
Den fjärdedel med högst inkomst bland svenskar i åldern 20–74 år arbetar mer än den fjärdedel som tjänar minst. Samtidigt har fjärdedelen med lägst inkomst betydligt mer fritid, även om vi tar hänsyn till tid på studier, hemarbete, och resor.
Om fjärdedelen med lägst inkomst skulle arbeta lika mycket som höginkomsttagare, skulle nära 25 procent av klyftan mellan låg- och höginkomsttagare försvinna och hela 70 procent mellan låg- och medelinkomsttagare.
Det är naturligtvis svårt att veta varför låginkomstgrupperna arbetar så pass mycket mindre än de mer välbeställda. I några fall är det sannolikt resultat av ett fritt val. Man föredrar helt enkelt mer fritid till kostnaden av lägre inkomst.
Om detta är fallet är det inte något problem att vissa jobbar mer än andra, eller att vissa har högre inkomster än andra. Vi är alla olika, har olika preferenser och gör därför olika val och det ska respekteras. Men mycket pekar på att vi inte helt och hållet kan avdramatisera den stora klyftan i tidsfördelningen genom att förklara den med fria val. Det finns sannolikt djupare förklaringar till de enorma klyftor vi i dag ser i arbetstid.
Det tycks som om tillgången till arbete, och inte längre tillgången till kapital, har blivit den centrala klassfrågan. Som om fritid har blivit något de fattiga konsumerar medan bra arbeten har blivit en lyx för de välbeställda.
Insikten är inte ny, men det är såvitt vi vet första gången någon redovisar empiriska bevis för den i Sverige.
Utifrån den moderna forskningslitteraturen vet vi att institutionella faktorer, som lagstiftning, skatter och bidragssystem, påverkar såväl människors möjligheter som incitament att arbeta. Fritid är som bekant ett av de få ting som ännu inte beskattas, samtidigt som arbete är den kanske tyngst beskattade aktiviteten.
Den stora skillnaden i hur vårt skattesystem behandlar fritid och arbete medför en stor obalans när vi väljer mellan dessa två.
Arbete utförs inte enbart av försörjningsskäl. Enligt World Value Survey anger drygt 70 procent av svenskarna att de är mycket stolta över det arbete de utför.
Politisk retorik och det offentliga samtalet inte är betydelselöst. Därför är hetsen mot arbetslinjen och glorifieringen av bidragsprogram skadlig. Detsamma gäller utmålandet av arbete som något nödvändigt ont som bör undvikas, liksom ständiga krav på kortare arbetstid. Man riskerar att sätta djupa spår i svenskarnas välkända arbetsmoral.
Att dessutom peka ut vissa jobb, exempelvis städning, som mindre fina än andra är i sammanhanget djupt omoraliskt. Alla som utför ett jobb väl bör få känna stolthet över sitt arbete.
Marx och andra socialister skulle inte känna igen sig i vår moderna ekonomi, där arbetarklassen numera arbetar mindre än kapitalisterna och höginkomsttagarna. Hans teorier slog fel.
Dagens verklighet är på många sätt den kompletta motsatsen till tiden då arbetarrörelsen bildades och det gör vänsterns ideologi hopplöst förlegad. Vi behöver politik som utgår från dagens verklighet och dagens fördelningsproblem. Inte dogmer som lever vidare från Karl Marx tid.
Fabian Wallen
Tino Sanandaji