Svensk tolerans är tyvärr en myt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-03
Debattören: Aftonbladets "Vi gillar olika"-kampanj missar sitt mål
Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag har utlöst ett slags nationellt trauma bland etablerade politiker och journalister. Många är chockade, väljarnas val har kolliderat med den svenska självbilden.
Chocken driver de toleranta krafterna samman, kräver manifestationer där alla vi som inte tycker som SD ska samlas och berätta det för varandra (och media). Mest uppmärksammad är kanske Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika”. Det engagemang som får människor att ansluta sig är värdefullt, men själva kampanjen missar sitt mål.
Problemet är nämligen att den svenska självbilden är delvis falsk. Det är sant att Sverige internationellt sett är ett land präglat av relativ tolerans och respekt för människor från andra kulturer. Men på många punkter finns ett betydande stöd bland svenska väljare för SD:s retorik.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet har under lång tid följt svenska folkets syn på flyktingmottagande. Andelen som vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar har minskat stadigt sedan 90-talet, men fortfarande ställer sig 45 procent av väljarna bakom ett sådant krav. Inte konstigt då att det finns grogrund för ett invandringsfientligt parti.
Mångfaldsbarometern från Uppsala universitet ger en än mer dramatisk bild. I årets upplaga säger sig exempelvis fyra av tio instämma i påståendet ”många utlänningar kommer till Sverige bara för att utnyttja våra sociala förmåner”, och sex av tio i påståendet att ”alla invandrare som begår brott i Sverige bör tvingas lämna landet”.
Än mer uppseendeväckande är svenska folkets syn på frågor kring invandrares religion och kultur. Hela sex av tio tillfrågade instämmer i att ”muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige”. Fler än var fjärde väljare instämmer i det svepande påståendet att ”invandrarna utgör en fara för vår kultur”.
På flera punkter – framförallt vad gäller synen på mångfald kopplad till religion – verkar också de negativa attityderna ha ökat de senaste fem åren. Kritiken mot invandring är inget marginalfenomen begränsat till SD-väljare, den är utbredd.
Det innebär inte att svenska folket i allmänhet är sverigedemokrater, eller ens potentiella sådana. Men det är knappast förvånande att SD kommit in i riksdagen, det märkliga är snarare att det inte skett tidigare.
Sådan är den svenska opinionen, bilden av det supertoleranta Sverige är en myt. Det finns alla skäl att beklaga att SD kommit in i riksdagen, men bara den som saknar insikt i hur svenska folket egentligen ser på invandring och mångfald kan vara chockad över det.
Så vad bör vi som inte vill minska invandringen göra?
För det första: att stå upp för att mångfald är bra, att etniska och kulturella skillnader i grunden är positiva. Naturligtvis är integration problematiskt, visst finns problem, men det finns väldigt svagt stöd för påståendet att ett etniskt homogent, slutet Sverige vore bättre. Med rätt politik blir invandring en tillgång, inte ett problem.
För det andra: att ta debatten just om hur invandringspolitiken kan förändras så att invandringens potential bättre tas till vara. Vi behöver ställa samma frågor om invandringspolitiken som om andra politikområden: Är den effektiv? Är målen och medlen de rätta? Får vi bästa möjliga resultat av de pengar som satsas? Och så vidare.
En politik som förvandlar fullt arbetsföra invandrare till bidragsberoende offer skapar grogrund för invandringsfientlighet. Så länge integrationspolitiken inte fungerar kommer den Sverigedemokratiska retoriken att ha en publik.
Kampanjer som ”Vi gillar olika” löser i detta perspektiv inga problem. Tvärtom riskerar de att skapa nya – den inte obetydliga minoritet som faktiskt inte gillar olika riskerar att stärkas i sin övertygelse att etablissemanget motarbetar och föraktar dem.
Motståndet mot invandring kan brytas, men då krävs att vi inser att Sverige inte är det toleranta lyckorike som ofta tas för givet. Och att vi vågar ändra den politik som göder fientlighet och motsättningar.
Markus Uvell