Jag vill aldrig mer se mannen framför mig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-09-23
Kriminolog: Men att bara låsa in männen som begår sexbrotten räcker inte
DEBATT. "Jag vill inte se dig här igen", säger jag till mannen mitt emot mig. Han som är misstänkt för att betalat för sexuella handlingar och för våldtäkt mot barn. Och jag menar det. Jag vill inte se mannen framför mig igen. Inte för att jag tycker någonting speciellt om honom. Inte för att han väcker någon avsky eller hat hos mig. Utan för att jag inte vill att han ska begå brott igen.
Jag vill ju inte möta honom i ett förhörsrum eller i vår arrest. Jag vill ju att de tjejer han utsatt ska vara de sista. Att han och hans gelikar slutar hitta sexuell njutning eller ångestlindring i att använda barn som sexuella trasdockor. Och för att det ska bli verklighet, ja då kan vi helt enkelt inte ses i ett förhörsrum igen.
Den retorik som då och då blossar upp i den offentliga debatten skrämmer mig. Den som handlar om hur vidriga ”pedofiler” är. Hur de ska låsas in. Gärna för evigt i någon murken källare och ruttna bort utan någon möjlighet till benådning. Jag kan förstå varför brotten väcker så starka känslor och jag kan förstå att det är lätt att hemfalla åt mobb och kräva livstidsstraff.
Vad jag är rädd för då är att det blir ännu svårare för män och kvinnor som har ett sexuellt tändningsmönster mot barn att söka hjälp. Att de genom att bli än mer stigmatiserade använder mer hårdföra metoder för att barnen inte ska berätta. Att de begår fler brott på grund av sin ökade ångest.
Om vi i Sverige hemfaller åt hatretorik finns risken att det slutar som i USA, där de blir uthängda med bild och namn och i vissa fall får bo i specifika communitys där ingen annan vågar sig in. Det är en avhumanisering och degradering av människor och framförallt: det får inte slut på övergreppen mot barn.
Debatten behöver flyttas från känslor till fakta. Som att endast en liten del av alla vuxna med tändningsmönster mot barn faktiskt begår övergrepp. Forskning visar att 85 procent av de med tändningsmönster mot barn aldrig gör verklighet av sina tankar. Men att de mår oerhört dåligt av att leva med sina förbjudna fantasier.
Forskning visar också att en tredjedel av alla män som utsätter barn själva utsatts för sexuella övergrepp tidigare. Och att en ännu större grupp varit utsatta för kränkande behandling tidigare i livet, såsom att leva med våld i hemmet, mobbning eller omsorgssvikt som barn. Att många män i och med övergreppen ångestlindrar och att de genom att utöva makt över barn, tar makt över sin egen maktlöshet. Vi behöver därför arbeta med källan till sårbarheten som hos vissa vuxna kan sluta i övergrepp på barn. Allt annat är att svika barnen.
Vi vet att inkapacitering, att kastas i fängelse, inte får någon att sluta begå övergrepp. Jag säger inte att personer som begår övergrepp mot barn inte ska få kännbara straff, det ska de! Jag säger att det inte är det enda samhället ska göra.
Då har man inte tagit frågan på det allvar den förtjänar. Vi behöver ha fungerade program i fängelse och få de som utsätter att söka hjälp så att de inte utsätter igen. Och vi behöver nå dem innan de utsätter överhuvudtaget. Det gör vi bara genom att angripa den problematik som många barn växer upp i och som får vissa vuxna att senare utsätta barn.
För att förebygga och förhindra fortsatta övergrepp måste vi:
Jobba strukturerat förebyggande inom polisen genom att snabbt koppla samman misstänkta med Preventell, stödlinjen för sexuellt oönskat beteende
Se till att socialsekreterare snabbt blir inkopplade i ärenden gällande sexuella övergrepp mot barn och möter upp i arrest och häkte
Förebygga och förhindra att barn växer upp i hem med våld genom primärpreventiva åtgärder, som att införa Huskurage – en metod för att få grannar att agera mot våld i nära relation och anmäla oro för barn
Genom utbildningsinsatser på lärarutbildningen samt mot idrottsrörelsen få fler vuxna att våga fråga barn om övergrepp och anmäla oro för barn (bara 10 procent av barnen utsatta för sexuella övergrepp kommer till myndigheters kännedom)
Jag menar inte att det är synd om vuxna som begår sexuella övergrepp på barn. De ska ställas till svars för sina handlingar. Det jag menar är att det finns kunskap och det finns metoder vi kan använda för att både hjälpa utsatta barn och förhindra övergrepp. Det gör vi inte genom att stigmatisera och svartmåla förövare.
Nina Rung, kriminolog
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.