Alla 90-talister är inte som Blondinbella
Det finns någonting rörande med de återkommande debatter som blossar upp kring 80- och 90-talistgenerationens mål och tankar. Deltagarna är alltid till största delen 60-talister, de oroar sig ständigt över modebloggare och ytlighet och försöker alltid göra anspråk på en relativt stor del av Sveriges befolkning som om det vore en homogen massa. Den enda som brukar svara 60-talisternas oro är Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, som diskuterar entrepenörsskap och framgång som om det vore varje yngre människas tillvaro och kall.
I Aftonbladet Kultur den 21:a maj diskuterade Ann Charlott Ahlstadt ytliga modemagasin, skrivna och styrda av unga kvinnor. Flera svarade kritiskt att dagens unga generation har mer att erbjuda än så. I Dagens Nyheter den 25:e maj exemplifierade Ann Heberlein med sin egen son, som rest till Göteborg för att motdemonstrera under en nazistdemonstration. Hon såg en generation som läste politisk litteratur, engagerade sig i samhällsfrågor och ville förändra världen.
Jag höll med både Ahlstadt och Heberlein. Samtidigt håller jag med flera av de kritiker som menar att det inte finns någon motsättning mellan att läsa modemagasin och vara politiskt aktivist. När den äldre generationen ska tolka oss unga blir det alltid ett ensidigt perspektiv. Är de politiska, är de ytliga, är de entrepenörer med framtidstro eller olyckliga?
Svaret är att vi är allt det och mycket därtill. Just därför är det både rörande, men samtidigt djupt beklämmande, varje gång en mediadebatt blåser upp kring 80- och 90-talister. Samtidigt som medelålders mediamänniskor homestylar, visar upp sina ekologiska varor och fina vinval förväntas vi å ena sidan vara kreativa entrepenörer, å andra sidan vara samhällskritiska och stå på barrikaderna.
Modebloggare är medialt sexigare än arbetslösa unga utan bostad. HBT-aktivister är mer spännande än en 90-talist med djup ångest, som står i lång kö till psykiatrin. Det ingen i debatten någonsin frågar är varför vår generation både kämpar för samhällsförändring, men också konsumerar för att förändra oss själva. Vi är ingen generation som skapat oss själva. De små, gemensamma drag som alla vi 80-talister och 90-talister möjligen visar upp är konsekvenser av ett samhälle där unga blivit svikna gång på gång. Med en icke-fungerande skola av nedskärningar och politisk käbbel, en gigantisk bostadsbrist, stor arbetslöshet och långa köer inom den psykiatriska vården. Samtidigt består vår generation av minst lika stora klassklyftor som alla andra. En arbetslös förortskille har inte samma förutsättningar som Blondinbella. Även det försvinner ständigt i debatten.
Vad vill den unga generationen? Svaret är att vi vill ungefär samma sak som alla människor. Ha en trygg tillvaro, utvecklas, känna att vi stimuleras och engagera oss i det som vi känner för. Det är inte en särskilt spännande mediabild och den handlar mer om samhället än om modebloggande 90-talister.