Miljöministern: Jag säger nej till EMU
Nu säger ytterligare en minister nej till EMU: Lena Sommestad, miljöminister i den regering som ska verka för ett ja i EMU-valet om drygt sju veckor, kommer att rösta nej.
”En gemensam valuta försvagar möjligheterna att värna långsiktiga investeringar i utbildning, hälsa och barnafödande”, skriver hon.
Enligt Sommestad har debatten hittills varit missriktad: ”EMU handlar om både marknad och människor”
Frågan om handel och ekonomisk tillväxt har stått i centrum för sommarens EMU-debatt. EMU kan, enligt ja-sidans företrädare, ge ökad handel, vilket i sin tur skapar förutsättningar för högre tillväxt. Handel bidrar till en mer utvecklad arbetsdelning och skärper konkurrensen.
Att diskutera om EMU påverkar förutsättningarna för handeln inom Europa är självklart viktigt. EU är ju i grunden ett samarbete för att stärka en inre marknad.
Men debatten om handel och tillväxt rymmer också problem. Det är inte bara så att det vetenskapliga underlaget för tesen om EMU:s välgörande effekter på handeln är bräckligt.
Mer bekymmersamt, som jag ser det, är att fokuseringen på handel drar bort uppmärksamheten från andra områden, som är väl så betydelsefulla för tillväxten i Europa. Jag tänker på tillväxtfaktorer som hälsa, utbildning och befolkningens ålderssammansättning.
En växande internationell forskning visar att det finns ett starkt samband mellan hälsa och ekonomisk tillväxt. Ju längre livslängd en befolkning har, desto högre är tillväxten. En annan viktig tillväxtfaktor är utbildning. Med bättre utbildning följer högre inkomster.
Västeuropa är ett exempel på en region, där omfattande satsningar på miljö och folkhälsa under hela 1900-talet bidrog till en god hälsostatus och allt längre livslängd. Parallellt skedde stora investeringar i utbildning. Nu skördar vi resultaten av många års välfärdsinvesteringar. Människan och hennes skapande förmåga är ekonomins dyrbaraste resurs.
Ytterligare en viktig faktor bakom långsiktig ekonomisk tillväxt är befolkningens ålderssammansättning. Länder med en stor andel barn, eller med en stor andel pensionärer, har en större försörjningsbörda och därmed sämre tillväxtförutsättningar än länder med en stor andel produktiva vuxna.
Europa har idag en relativt gynnsam ålderssammansättning. Vi är en av få regioner i världen med en stor andel människor i åldersspannet mellan 50 och 65 år. Vi har en erfaren arbetskraft och en hög potential för sparande.
På längre sikt ser dock situationen mörkare ut. Sjunkande födelsetal innebär att befolkningen i Europa inom några decennier kommer att domineras av pensionärer. Vi går mot ett åldrande Europa med en stagnerande folkmängd.
Samtidigt upplever vi en kris för familjebildningen i Europa. Födelsetalen är i många länder dramatiskt låga. Arbetslöshet och bostadsbrist gör det svårt för unga par att bilda familj. Ojämställda livsvillkor bidrar till att många kvinnor avstår från barn, till förmån för oberoende och yrkesarbete. Mönstret är särskilt tydligt i sydeuropeiska länder som Spanien och Italien. Fattigdom bland mödrar och barn är också ett stort problem.
Den kunskap som vi idag har om hälsans, utbildningens och demografins effekter på samhällsekonomin visar på vikten av en bred och mångsidig tillväxtpolitik. Dels måste vi skapa effektivitet på marknaderna för varor och tjänster, den sfär där män än idag dominerar. Dels måste vi skapa goda villkor för den reproduktiva omsorgssfären, i hemmen och i den offentliga sektorn. Det är den sfär där kvinnor gör de största insatserna, och som sällan diskuteras när tillväxtfrågor står på agendan.
Europa, vill jag hävda, behöver både människor och marknader. Därför är det bekymmersamt när tillväxtdiskussionen ständigt cirklar kring frågor om varuproduktion, industriinvesteringar och handel. I längden kan den inre marknaden i Europa inte fungera, om reproduktion och försörjningssystem är i kris. Välfärdssystemen måste moderniseras och utvecklas. Unga människor ska ha goda möjligheter att bilda familj och kunna kombinera barn och förvärvsarbete. Vi behöver integrera människor från andra länder på våra arbetsmarknader. Pensionssystemen måste vara hållbara och äldre arbetskraft ha en möjlighet att stanna kvar i arbetslivet. Folkhälsan måste värnas. Allt detta är tillväxtfrågor av första rangen.
Sverige hör till de länder i Europa som sedan lång tid har prioriterat en progressiv familje- och jämställdhetspolitik, en aktiv sysselsättningspolitik och en ambitiös folkhälsopolitik. Detta har varit socialdemokratins program. Vi har i Sverige också moderniserat pensionssystemet, så att det har förutsättningar att hålla när befolkningen åldras. Detta är sammantaget en god grund för fortsatta aktiva insatser också på EU-nivå, i syfte att bredda agendan för ett konkurrenskraftigt, dynamiskt och hållbart Europa.
Den för dagen aktuella debattfrågan, den om ett svenskt inträde i EMU, måste, som jag personligen ser det, sättas in i detta större samhällsekonomiska sammanhang. Ett väl fungerande valutasystem ska inte bara främja marknadskonkurrens och ökad handel. Det ska också säkra nationell makroekonomisk stabilitet, god sysselsättning och förutsägbara villkor för den nationella välfärdspolitiken.
Problemet med EMU är att systemet är konstruerat på ett sätt, som skapar och befäster makroekonomiska obalanser i enskilda medlemsländer. Länder, för vilka det gemensamma ränteläget är för lågt, riskerar inflation och överhettning. Länder för vilka det gemensamma ränteläget är för högt, riskerar istället deflation och arbetslöshet. Ett land som långsiktigt tappar i konkurrenskraft, till exempel av demografiska skäl, blir fastlåst vid en övervärderad valuta.
Makroekonomiska obalanser innebär en stor risk, eftersom de direkt påverkar sysselsättningen, statsfinanserna och välfärdens finansiering. Genom att EMU försvagar möjligheterna att upprätthålla makroekonomisk balans, försvagas enligt min uppfattning också möjligheterna att värna tillväxtens långsiktiga drivkrafter – stabila och långsiktiga investeringar i utbildning, hälsa och barnafödande. Konkurrensen och marknaderna sätts i centrum. Ett kvinnoperspektiv på tillväxten saknas.
Jag kommer att rösta nej i folkomröstningen om EMU. Men oavsett utgången i folkomröstningen, har vi viktiga uppgifter framför oss. En progressiv tillväxtagenda för Europa måste sätta frågor om jämställdhet, sysselsättning, miljö och välfärd i centrum. Bara på det sättet, kan vi på lång sikt framgångsrikt konkurrera på de europeiska och internationella marknader, som ligger öppna för oss.
Lena Sommestad
Miljöminister