Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

USA kväver våra drömmar

I OLJANS VÅLD De arabiska länderna utgör en av världens rikaste regioner   men trots det är befolkningen en av världens fattigaste. USA bär skulden, hävdar Mossadeq Imerhrane. På bilden en ung man utanför oljeraffinaderiet al-Shouayba i Basra i Irak.

Arabländerna lider av både fattigdom och brist på demokrati. Men varför är det så? Vilka är orsakerna och vilken skuld har USA?

– Den amerikanska demokratin och det arabiska tyranniet har länge levt i en underbar symbios, skriver Mossadeq Imerhrane.

I fjol publicerade FN:s utvecklingsprogram en skrift betitlad ”Arab Human Development Report 2002”.

Rapporten bjuder på en beklämmande läsning. Trots att arabvärlden är en av världens rikaste regioner, kommer den alltid bland de allra sista i utvecklingsligan. 22 arabländer tillsammans lyckas generera en total BNP på blott 531 miljarder dollar, d v s mindre än Spaniens!

Rapportens författare förklarar detta med att arabvärlden lider av tre ”underskott”.

Frihetsunderskottet förklarar det mesta som är fel med arabvärlden: gamla och långvariga autokratier, fingerade val, tyglade medier och ett patriarkaliskt, intolerant och ofta kvävande samhällsklimat.

Kunskapsunderskottet kan svårligen bli värre. 65 miljoner människor är illitterata, varav två tredjedelar är kvinnor. Investeringarna inom forskning och utveckling är mindre än 1/7 av det internationella genomsnittet. Endast 0,6 procent av den arabiska befolkningen använder internet.

Underskottet i kvinnans status. Att hålla halva sin befolkning utanför samhällsbygget är ett ”fruktansvärt slöseri”, säger rapportens författare som undrar hur man kan förvänta sig att blomstra när man på egen hand kväver halva sin produktiva potential.

Men rötterna till vårt elände går nog mycket längre tillbaka i tiden. I flera hundra år levde arabvärlden fjättrad inom det ottomanska imperiet.

Många försök har dock gjorts för att förena och modernisera arabvärlden. Det första försöket gjordes av general Mehmet Ali. När denne kom till Egypten, insåg han snabbt arabvärldens slumrande potential. Men när han började utmana det ottomanska styret, satte britterna stopp för hans imperiedrömmar i Londonfördraget 1840.

Men det mest försåtliga försöket att sätta stopp för arabisk nationalism och enighet, formulerades i ett brev den 2 november 1917 av Storbritanniens utrikesminister Lord Balfour: ”Hans Majestäts regering ställer sig välvillig till bildandet av ett nationalhem åt judarna i Palestina.”

Araberna, som förvisso har en viss förkärlek för konspirationsteorier, är fortfarande övertygade om att britternas egenmäktighet att ge bort Palestina, var ett infamt försök att ”plantera en främmande kropp” mitt bland araberna för att sätta krokben för deras strävan att förena sig i ett starkt panarabiskt jätterike.

Men så långt hade Mellanöstern varit endast Englands (och i viss mån Frankrikes) reserverade jaktmarker. Det skulle dröja till 1938 innan Amerika började vurma för Arabien. Den arabiska halvön hade nyligen visat sig formligen flyta på ett hav av olja, detta svarta blod som rinner genom kapitalismens ådror.

Ur det oäkta ståndet mellan det arabiska fullblodet och hyenan Standard Oil föddes blodigeln ARAMCO, Arabamerican Oil Company, som med ensamrätt sög i sig den arabiska oljan i nästan femtio år tills araberna vaknade och köpte ut amerikanerna 1980.

Det officiella, politiska Amerika insåg snabbt vikten av fyndet och behovet av militärt skydd. 1945 stannade Franklin Roosevelt i Egypten där han träffade kung Abdel Aziz Ibn Saud och en ohelig allians uppstod. Å ena sidan svärdet och koranen, å andra sidan dollar och bomber. Och så kom det sig att Amerika tog över Storbritanniens gamla, smutsiga spel att vingklippa arabernas dröm om enighet och utveckling. Det är sålunda ingen tillfällighet att just Amerika och England bekrigar ett arabiskt land idag.

När amerikanerna nu bedyrar sin avsky för vårt föråldrade och odemokratiska styrelseskick och förkunnar sin högtidliga omsorg om vårt politiska liv, tro dem inte! Den amerikanska demokratin och det arabiska tyranniet har länge levt i en underbar symbios.

Efter kommunismens fall har demokratins välgörande bris blåst över stora delar av världen. Och det var ofta Amerika som ömsom med hot om sanktioner, ömsom med löfte om dollarmanna lotsat dessa länder in i den nya eran. På så sätt kom nästan hela världen att vederfaras denna välsignelse – utom arabvärlden! Amerikas intressen i arabvärlden är tydligen allt för viktiga för att de ska äventyras av någon störande demokratisering av regionen.

Idag är vår belägenhet lika tragisk som absurd. Eftersom våra envåldshärskare, under välvillig uppsikt av Amerika, länge och väl förgripit sig på oppositionen och på alla institutioner och förstört varje grundpelare i det civila samhället, har vi inte ens råd att göra oss av med dem! För om de faller, uppstår ett olycksdigert tomrum. Av andras erfarenheter vet vi vilka som kommer att fylla ut detta tomrum. Horder av skäggiga, turbanprydda dårar, vidrörda av Allah och med dräggel på skäggen och mord i blicken, bidar rastlöst sin tid. Och när denna tid är inne, vet vi också vad som kommer att ske: de kommer att prygla skiten ur oss och illa kvickt återföra oss till profetens tid på kamelrygg.

Amerikas nymornade intresse för vårt väl och ve förbryllar oss högeligen. För att fullborda förnedringen, tillkännagav Powell att de redan avsatt en allmosa på 29 miljoner dollar till ändamålet!

Vi betackar oss för dina nådegåvor, Mr. Secretary!

Gå ut ur våra liv, Amerika! Lämna vår vardag och låt vår morgon gro. Vårt möte med dig har varit föga uppbyggligt. Du har, i strid med dina egna ideal, tagit våra plågoandar under dina vingars beskydd och kastat din långa skugga över vår vandringsväg. Släpp ditt järngrepp om vår frihetslängtan, låt våra drömmar fritt blomma ut. Släpp den palestinska gisslan fri. Du har kvävt oss i ditt oönskade famntag för länge nu, låt oss andas ut, låt oss slippa din vålnad, jag ber, befria vår tillvaro från din närvaro. Vi lät oss tjusas, och hur hade vi kunnat låta bli, när du närmade oss, förklädd till frihetsgudinna och förförde oss med tusen och ett löfte. Men bokslutet över vårt umgänge är en bedrövlig läsning och en motbjudande uppvisning i svekfullhetens och förljugenhetens gemena konst. Let my people go!

Mossadeq Imerhrane

Frilansskribent och språklärare