Bara löften räddar inte landsbygden
Det finns en
utbredd föreställning att folk vänder landsbygden ryggen. Det är hög tid att nyansera den bilden. Det är inte längre så enkelt som att flyttströmmarna går från det lilla och perifera till det stora och centrala. Utvecklingen är mer mångfasetterad än så. Det finns bygder i vår glesaste glesbygd som har inflyttning och växer. Det finns större tätorter som går kräftgång och tappar folk.
Glesbygdsverkets analys indikerar att bygdens image, vitalitet och sammanhållning spelar roll, liksom kommunens inställning och planering. Jag är övertygad om att detta är viktiga orsaker. Dessa nya rön måste också uppmärksammas och omsättas i praktisk handling för en god utveckling för tillväxt också utanför de tre storstadsområdena.
Då kan inte, som nu, all planeringsenergi inriktas mot storstadsområdenas expansion med följd att samhällsinvesteringarna också styrs dit.
Jag ser med tillfredsställelse på att Glesbygdsverket lyfter fram den positiva utvecklingen på en del håll som goda exempel. Men jag vill också höja ett varningens finger. Det får inte tas som intäkt för att säga att allt bara är bra, att inget behöver göras. För sanningen är ju att det i stort sett bara är de tre storstadsregionerna som växer.
I Folkrörelserådet möter vi i kontakterna med människorna på landsbygden en annan verklighet. Vi ser deras kamp mot okänsliga nedskärningar av basservicen. Vi möter förtvivlade och förbannade landsbygdsbor som ser drivmedelspriserna raka i höjden samtidigt som deras bilar slås sönder på de usla vägarna. Vi träffar hårt pressade kommunpolitiker som ser kommunens lägenheter tömmas och skatteintäkterna minska. De får helt enkelt inte budgeten att gå ihop och sitter där i klorna på kommunakuten. Det är kritiskt för många bygder och kommuner över hela landet och mest akut för hela norra inlandet.
Många står i dag bakom parollen Hela Sverige ska leva. Det gör förstås Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva som samlar 4 000 lokala utvecklingsgrupper (byalag, samhällsföreningar och liknande) och mer än 50 medlemsorganisationer. Det gör också politiker i riksdagens talarstol, och formuleringen finns där i dokument från regering och riksdag.
Det är emellertid inte vackert tal och fagra löften som nu behövs utan konkreta åtgärder.
Från Folkrörelserådet är vi starkt kritiska mot den politik som nu förs. Vi har exempelvis väntat ett par år på regeringens proposition om infrastrukturen. Bedrövligt och helt oacceptabelt.
Vägarna på landsbygden är urusla och de blir bara sämre. Det är fråga om en gigantisk kapitalförstöring som måste stoppas och vändas i investeringar och förbättringar.
Det är inte rimligt att staten tar in mer och mer pengar i form av skatter på bränsle samtidigt som det svenska vägnätet förfaller. I Folkrörelserådet har vi upprepade gånger protesterat mot de höga drivmedelspriserna och de dåliga vägarna. Senast överlämnade vi över 52 000 namnunderskrifter till näringsminister Björn Rosengren om krav på bättre vägar.
Men också den mjuka infrastrukturen i övrigt avrustas. Skolor, postkontor och butiker läggs ner, bredbanden ser vi inte mycket av trots storstilade politikerlöften. Det krävs en kraftfull infrastrukturell satsning på landsbygden från statsmakternas sida. Den skulle gjuta optimism och framtidstro i bygderna och därmed också öka intresset för investeringar från näringslivets sida.
Förutsättningarna måste underlättas för entreprenörer och småföretagare genom att rensa i den byråkratiska djungel som omger dem. Få av småföretagsdelegationens förslag har genomförts och från Simplexgruppen hörs ingenting och de ansvariga politikernas tystnad är total.
Bankerna blir allt mer njugga i sin inställning till småföretag utanför de expanderande storstadsområdena i takt med centralisering och sammanslagningar.
Ljusglimtar i mörkret är de försök som nu görs lokalt för att tillgodose behovet av utvecklings- och riskkapital. Goda exempel är Sparbanken Nord, Westra Värmlands Sparbank, Trångsvikens Utvecklings AB och nya kreditgarantiföreningar.
En levande landsbygd är en förutsättning för att klara omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. De miljömiljarder som satsats de senaste åren har inte riktats mot att utveckla landsbygden med sina i dubbel bemärkelse naturliga företräden. Det har mest handlat om att skrapa på ytan och arrangera betongen på en annan ledd i storstäderna.
Låt mig lyfta fram en som jag ser det avgörande fråga. Trots vissa steg mot bättre samordning mellan samhällssektorerna är Sverige fortfarande delat i en mängd toppstyrda sektorer. Det är särskilt allvarligt för glesbygden. Här krävs samordning där olika verksamheter kan kombineras på ett effektivt sätt ända ut i det lokala samhället. I dag finns ingen funktion inom regeringskansliet som har till uppgift att underlätta detta.
Landsbygdsfrågorna kommer därför helt i skymundan i regeringens arbete. Oklarheter i ansvarsförhållandena ökar risken för att frågor hamnar mellan stolarna. Näringsdepartementet har huvudansvaret för regional- och landsbygdspolitiken samtidigt som jordbruksdepartementet ansvarar för det nya Miljö- och landsbygdsprogrammet. Vi har därför allt mer stärkts i vår övertygelse att det som nu krävs är en landsbygdskommission med befogenheter att snabbt komma med förslag, se över vad som kan samordnas och förbereda en nationell strategi kring behovet av tillväxt i hela landet.
Vår uppmaning till regering och riksdag är enkel: Dags att gå från ord till handling! Visa att ni menar allvar med talet om att hela Sverige ska leva!