Vi kan inte ta emot de afghanska flyktingarna
SD: Migrationspolitiken ska inte bygga på känsloargument
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-08-11
DEBATT. Det som händer i Afghanistan i dag är djupt tragiskt, det kan ingen förneka.
Trots att hundratals miljarder pumpats in i landet under decennier i försök att bygga upp demokratin och skapa fred, är kriget tillbaka.
I och med USA:s militära tillbakadragande, så uppstår ett maktvakuum som föranleder nya terrordåd, ny förföljelse och nya stridigheter. De islamistiska talibanerna ligger inte IS långt efter i vidrigheter, och människor som riskerar drabbas försöker fullt förståeligt röra sig mot säkrare mark både inom och utanför Afghanistan.
Det är lätt att hamna i en känslostyrd debatt, oavsett om man är journalist på plats i Afghanistan eller svensk politiker fyratusen kilometer bort. Krig är ett helvete och det finns naturligtvis ingen, oavsett politisk hemvist, som tycker att detta är bra.
Men det är just känsloargument som Sveriges migrationspolitik byggt på mer än tre decennier, och som ligger till grund för den splittring vi ser i samhället i dag.
Vi har inte råd att hamna där igen, oavsett hur tufft eller okänsligt det kan tyckas vara; all fakta som finns rörande integrationen för den miljon människor vi beviljat uppehållstillstånd under förra decenniet talar sitt tydliga språk.
Vi måste våga ta ett steg tillbaka, försöka vara rationella och verkligen fundera.
Hur ska vi bäst göra för att ge stöd till så många som möjligt av de mest utsatta i Afghanistan och runtom i världen, samtidigt som vi inte blundar för den svåra verkligheten på hemmaplan?
Här ser vi nämligen trångboddhet, utanförskap, massiv arbetslöshet, skjutningar och sprängningar, hedersrelaterat våld, barn som lockas in i kriminella gäng innan de ens blivit tonåringar och andra barn som rånas, misshandlas, torteras och skjuts på öppen gata.
Vi ser en skola som sjunker som en sten i ett internationellt perspektiv, vård och sjukhus som går på knäna, en ordningsmakt som inte förmår skydda medborgarna på gator och torg, ett sjukförsäkringssystem som utförsäkrar människor på löpande band, och fattigpensionärer som bor på gatan i Stockholm.
Det går inte bortse från att Sverige är ett litet land, med mindre än en promille av världens befolkning.
Trots detta har vi de senaste åren tagit emot många hundratusentals skyddsbehövande och deras anhöriga, den största befolkningsökningen i vårt lands historia, och mer än hela resten av Norden tillsammans.
Den vägen kan vi inte fortsätta på, det är uppenbart när 80 miljoner människor befinner sig på flykt i världen. Sverige kan göra mycket, men även våra resurser är begränsade och inte ens vi klarar oss undan svåra val.
I stället för att öppna gränserna ännu mer måste vi prioritera att livsviktigt stöd som mat, vatten, medicin och annat grundläggande går till att hjälpa så många som möjligt i Afghanistan och dess närområde.
Varje krona som läggs på asylsökande här i Sverige, är en krona som tas från de allra mest utsatta där nere.
Samtidigt måste vi, precis som i alla andra konfliktzoner i världen, ta hänsyn till de möjligheter som finns för internflykt inom Afghanistan, eller i närliggande länder där redan många afghaner vistas i säkerhet.
Där ska Sverige fortsätta ta sitt ansvar, och stödja den internationella flyktingorganisationen UNHCR.
På så sätt kan vi göra den absolut största humanitära insatsen för de utsatta afghaner som flyr undan den islamistiska terrorn, och ändå göra det bästa för vårt land.
Jonas Andersson, ledamot i Socialförsäkringsutskottet (SD)
Jennie Åfeldt, ledamot i Socialförsäkringsutskottet (SD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.