Stäng ner svenska bunkrarna för gott
Satsa pengar på rehabilitering, vård och motiverande arbete i stället
Fången övervakas dygnet runt. På rastgården sitter gallren i taket så tätt att solljuset knappt når in. Det är förbjudet att krama sin mamma vid besök och svårt att kontakta journalister. Det finns inga studiemöjligheter, i stället ägnas dagarna åt tv- tittande. Nej, det är ingen amerikansk actionfilm om fängelser det handlar om utan vardagen i de svenska bunkrarna.
De så kallade superfängelserna, eller bunkrarna, varken behövs eller fungerar. Det är en omänsklig miljö och oerhört kostsamt ekonomiskt för samhället. Och det är dags att stänga ner dem.
Bunkrarna infördes 2004 av dåvarande justitieministern Thomas Bodström som i samband med ett par uppmärksammade rymningar fick kritik för slapphänthet. Den hastiga satsningen på bunkrarna skedde inte på Kriminalvårdens initiativ. De tre bunkrarnas uppförande var inte att möta ett behov från de som dagligen arbetar eller lever innanför murarna. Byggandet av superfängelserna räddade en persons politiska karriär.
Nu har det gått tio år och resultaten talar sitt tydliga språk: De 72 bunkerplatserna har aldrig och kommer aldrig gå att fylla, det finns för få farliga människor. Justitieombudsmannen har riktat kritik mot Kriminalvården för att hanteringen av fångar som placeras i bunkrarna inte är rättssäker. JO:s granskning visar att fångarna inte får motiverat varför de hamnat där och flera personer har också placerats i bunkrarna trots att de inte klassats som farliga för sig själva eller andra. JO har även kritiserat det bristfälliga utbudet av sysselsättnings- och fritids- aktiviteter. 750 miljoner kronor blev skattebetalarnas nota för byggandet, för en politik som cementerar kriminaliteten och bryter ner människor.
Vi på fångtidningen Filen har fått många brev från bunker-fångar som vittnar om den omänskliga miljön: ”Det är ren förvaring” och ”Man kommer ut med ett stort samhällshat” skriver fångarna. Bunkrarna är ingen plats för att utvecklas, komma till livsavgörande insikter eller läka själsliga sår. Vi som har kontakt med dessa personer vet att många kommer ut trasiga, desillusionerade och arga. Många har inte haft någon som helst utslussning, inga permissioner eller förberedelser på ett nytt och hederligt liv. De har i praktiken gått från att en dag till en annan släppas helt fria från bunkern. Det är farligt, eftersom de kommer ut och ska ta rollen som pappor, pojkvänner, grannar och arbetskamrater.
Enligt 5:e paragrafen i fängelselagen är Kriminalvårdens uppgift att verka för att straffet utformas så att anpassningen till samhället underlättas och att skador av inlåsningen motverkas. Hela idén med bunkrarna går dock på tvärs mot detta mål.
I dagarna kommer domen i den så kallade bunkerrättegången, där den före detta bunkerfången Torgny Jönsson stämt staten för brott mot Europakonventionen på grund av förhållandena inne på landets tre bunkrar. Jönsson menar att det är hart när omöjligt att komma ut från bunkern om man väl hamnat där. Omprövning av placeringsbeslutet måste ske regelbundet en gång i månaden. Men på grund av den sekretess som omger Kriminalvårdens beslut blir det svårt för fången att bilda sig någon uppfattning om vad Kriminalvården grundar sina beslut på, det är med andra ord ett rättsosäkert system.
Vi kräver att bunkrarna på Kumla, Hall och Saltvik stängs ner för gott. Satsa pengar på rehabilitering, vård och motiverande arbete i stället. Då får vi resultat i form av minskade återfall och ett tryggare Sverige. Den rådande kriminalvårdspolitiken är livsfarlig.
Jonas Klinteberg
Olle Eriksson