Knivdåd i Norrköping kunde ha förhindrats

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-08-20

Psykolog: Vi måste inse att psykiatri och beroendevård hör intimt samman

I Norrköping såg vi i veckan ett lika klockrent som tragiskt exempel på hur det kan gå när inte psykiatrivård och beroendevård kan samarbeta. Gärningsmannens mamma uttryckte det tydligt när hon i en intervju i Aftonbladet sade att ”psykiatrin säger att han måste få vård för missbruk, missbruksvården säger att han först måste få hjälp för sina psykiska problem…”

Tyvärr är det så vården fungerar i dag för människor som lider både av missbruk och en annan underliggande psykiskt diagnos – något som dessutom är mycket vanligt. Ofta kan själva missbruket vara ett symptom på en underliggande problematik som ångest eller depression. Enligt Statens Missbruksutredning 2011 kan siffran ligga mellan 30 och 50 procent. Ändå är skotten mellan psykiatri och beroendevård i det närmaste vattentäta i Sverige idag.

Som psykolog och klinisk chef på Alna märker jag dagligen i kontakten med andra psykologer och psykoterapeuter runt om i landet att motståndet mot att jobba med beroendefrågor är stort. Få vill ta i dem. I bästa fall handlar det om respekt inför behovet av specialkompetens, i sämsta fall om ovilja att ta i svåra frågor.

Patienten blir i stället hänvisad till beroendevården, som i sin tur bollar tillbaka patienten till psykiatrin. De patienter som till slut får träffa en psykolog har ofta på grund av sitt beroende till slut tvingats dit för att han eller hon hamnat i total misär.

Hur har vi då hamnat i detta läge? Jag menar att det till stor del handlar om bristande kompetens hos professionella yrkesgrupper som skulle kunna fånga upp de destruktiva beteendena i ett tidigt skede, exempelvis psykologer och psykoterapeuter. Orsaken får vi söka i universitetsutbildningen. Utbildningsinsatserna inom missbruksproblematik för dessa yrkesgruppen är försvinnande få. Inte heller under praktikutbildningen stöter man på frågan. När jag som student praktiserade på universitetskliniken tog vi inte emot klienter med beroendeproblematik. Det är visserligen förståeligt att man undviker sådana patienter i elevernas första möten med klienter eftersom det kräver särskilda kunskaper. Men inte heller senare fick vi som studenter utbildning inom området. Följden blir att många psykologer tar med sig inställningen till arbetslivet att missbruksproblematik helt enkelt inte hör hemma inom psykiatrin.

Utbildarna har som jag ser det ett stort ansvar för att komma till rätta med de vattentäta skotten som finns mellan beroendevård och psykiatri. Beroende, skadligt bruk och behandling av dessa diagnoser behöver flytta in i utbildningsprogrammen och inte bara figurera som gästinslag.

Samtidigt behövs en attitydförändring bland oss psykologer och psykoterapeuter som redan är utbildade och inne i arbetslivet. Förutom att hantera frågorna om ångest och depression, områden där de flesta kliniska psykologer känner sig hemma, måste det också vara vårt ansvar att lära oss känna igen tidiga tecken på skadligt bruk. Vi måste våga ställa frågor om patientens riskbruksbeteende, förstå hur vi ska tolka svaren, vilka formulär som har bäst diagnostisk validitet och vilka behandlingsmetoder som ger bäst utfall.

Vi kan inte längre fortsätta att skilja på psykiatri och beroendevård då det är uppenbart att de två intimt hör samman. Vi som har professionella utbildningar för att hantera psykiska diagnoser har ett ansvar att se helheten. Det bör inte vara så att vi kan välja bort att ta emot människor med beroendeproblematik bara för att det verkar krångligt och svårt. Hade vi agerat efter den insikten, skulle det som hände i Norrköping aldrig ha behövt inträffa.

Moa Minischetti

Psykolog och klinisk chef på Alna

Följ ämnen i artikeln