Staten nonchalerar flyktingars självmord
Svenska flyktingmyndigheter nonchalerar självmord bland flyktingar.
De avfärdas – trots läkarintyg – som rutinmässiga ”hot” för att påverka beslut om uppehållstillstånd.
Detta är en så mörk vrå av svensk flyktingpolitik att det inte ens finns några officiella siffror.
Det skriver i dag professor Marcello Ferrada-Noli.
ANDRA DELEN av SVT:s program ”Dokument inifrån” (sänt den 27/9) om flyktingarnas situation i Europa
(Andreas Rocksén, Erik Sandberg) refererade till självmordsproblematiken bland asylsökande.
Inlägget gjorde dock en grov underskattning av självmordsproblematiken bland flyktingar i Sverige. Enligt programmet skulle enbart tre fall av självmord bland asylsökande ha inträffat i Sverige, ett av dessa nämndes i programmet och därtill fördes ingen vidare analys.
Jag menar att antalet självmord i denna grupp sannolikt är betydligt större.
Det allvarligaste i självmordsbeteendet bland flyktingar är att det ofta följer av påtagliga traumatiska upplevelser som kräver omfattande psykiatrisk behandling och kan leda till allvarliga anpassningsproblem.
Ingen i Sverige kan sanningsenligt referera till det exakta antal av självmord som har inträffat bland asylsökande. Någon sådan statistik förs inte och är därmed inte tillgänglig för forskare eller allmänhet.
Anledningen? Eftersom individer som söker asyl saknar uppehållstillstånd och inte är mantalsskrivna i riket, ”får” berörda myndigheter inte införa deras dödsfall (inbegripet självmord) i dödsorsaksstatistiken. Detta administrativa moment 22 möjliggör påståendet att problemet ”inte finns”. Officiellt, skulle kanske kunna tilläggas.
Svenska forskare har uppskattat att för varje fullbordat självmord i Sverige finns det tio självmordsförsök samt 100 fall som lider av allvarliga självmordstankar.
Den så kallade incidentrapporteringen från Statens invandrarverk gällande antalet självmordsförsök under asylprocessen visar ett årligt genomsnitt av 16,2 fall 1993–1999 (antal fullbordade självmord ges ej!).
Om detta ställs mot den ovan uppskattade proportionen fullbordade självmord/ självmordsförsök, skulle detta motsvara 31 självmordsfall bland asylsökande enbart under perioden 1980–1999.
Dessutom, vid de undersökningar som gjordes av Rocksén, Sandberg och medarbetare inför dokumentären, i vilken ingick flera möten med undertecknad, uppgavs att 218 asylsökande under en given period avlidit i europeiska länder.
Av dessa dog 98 av självmord, alltså 45 procent.
I Sverige dog – oavsett dödsorsak – 106 asylsökande 1993–1999. 45 procent av dessa motsvarar cirka 40 självmordsfall.
Mina uppskattningar är förvisso spekulativa. Men mina spekulationer är framtvingade av myndigheternas tystnad beträffande flyktingarnas egentliga självmordstal.
Å andra sidan har forskningen internationellt fastslagit att invandrare – den stora grupp i vilken flyktingar ingår – generellt sett är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Bland svenskar som emigrerade till USA var till exempel självmordsfrekvensen 34,2 per 100 000 under en period i vilken motsvarande frekvens i Sverige bara var 19 fall per 100 000 invånare.
VÅR TIDIGARE forskning har också visat att risken för en invandrare att dö i självmord i Sverige är 1,5 gånger större än för en infödd svensk. Dock var denna överrepresentation signifikant framför allt bland invandrare från övriga Norden samt öststaterna. Vissa nationaliteter – såsom flyktingar från Uruguay eller Chile – visade en suicidstatistik som var dubbelt så hög som i deras ursprungliga land.
Dokument inifråns inlägg i diskussionen om flyktingarnas självmord skall ses mot bakgrunden av Utlänningsnämndens inställning som på senare tid blivit offentlig.
I ETT reportage publicerat i DN (8/9 -01) uppger Utlänningsnämndens generaldirektör Göran Håkansson att ”Vi får läkarintyg som indikerar självmordsrisk i upp till 30 procent av fallen. De intyg som vi bedömer ha dålig kvalitet beaktar vi inte.”
Allan Grönwald, också från Utlänningsnämnden, påstår senare angående ökningen av läkarintyg ”Det har gått en inflation i det” (Borås Tidning, 28/9 -01).
Problemet med självmordsbenägenhet bland invandrare och flyktingar i Sverige tycks alltså inte tas på allvar.
Frågan som antyds är snarare om detta självmordsbeteende, intygat av läkare, är trovärdigt eller om det handlar om simulerade åtgärder för att – med läkarens medverkan – få ett annars omöjligt uppehållstillstånd.
Migrationsmyndigheternas hållning är känd sedan länge. En förtroendeläkare från Invandrarverket resonerade i Läkartidningen om att syftet med ”självmordsförsök” skulle vara att upphäva ett utvisningsbeslut (LK, vol 85, 1988). Med ett sådant ställningstagande är det inte svårt att förstå att många av dessa läkarintyg har slutat i myndigheternas papperskorgar – och därmed med utvisningen av flyktingen i fråga.
Vad händer med flyktingen efter ankomsten till det land han/hon flydde ifrån?
Den första missbedömningen är att jämställa dessa läkarintyg som ”upp till 30 procent visar självmordsrisk” med förväntade tal i fullbordade självmord. Självmordsrisk är en bedömning som visar ett uttalat självmordsbeteende och som – lyckligtvis – inte alltid slutar med fullbordat självmord. Resonemanget, att eftersom 30 procent av asylsökande ej dör av självmord, skulle visa att dessa läkarintyg är ”felaktiga”, är felaktigt i sig. Forskningen visar att de allra flesta som slutligen dör av självmord tidigare har försökt ta sitt liv – ibland flera gånger.
Dessutom: de som har gjort ett självmordsförsök har under längre tid belastats med allvarliga tankar om självmord.
Den andra missbedömningen är av epidemiologisk art. Flyktingskap är i sig en faktor som innebär risk för självdestruktiva handlingar. Detta faktum tycks ignoreras av de svenska myndigheterna. Det är vetenskapligt fastslaget att de psykiatriska tillstånd som följer av traumatiska upplevelser ökar förutsättningarna för ökad suicidalitet bland dessa individer.
Den tredje missbedömningen är klinisk. Om ett läkarintyg avfärdas på grund av ”dålig kvalitet”, missas den självmordsbedömning och den associerade psykiatriska diagnos som intyget innehåller (exempelvis posttraumatiskt stress syndrom, PTSD). Detta kan leda till att flyktingen inte får den behandling han behöver.
Självmordsbeteendet bland verkligt traumatiserade flyktingar skall inte nonchaleras. Det är också ett kliniskt problem som måste mötas med politiskt och vetenskapligt ansvar – och medmänsklighet.
Marcello Ferrada-Noli
Med dr, professor
i folkhälsovetenskap
Högskolan i Gävle, enheten för folkhälsovetenskap
och Karolinska institutet,
avdelningen för socialmedicin