”Han ser ut som en glad, mörkt mintgrön Shrek”
Lisa Magnusson om mannen som vill se ut som en ödla
Jag läser i Aftonbladet om en amerikansk man som strävar efter att bli så lik en ödla som möjligt. Varför förtäljer icke texten, och jag kan tänka mig att det skulle krävas tusen timmars terapi eller mer för att komma fram till nåt slags svar. Kanske hans mamma fick mjölkstockning och inte kunde amma honom. Kanske hans första avföring var så hård att den spräckte hans lilla ändtarm. Ingen vet, men till synes obetydliga små saker kan ge psykiska men som sedan kostar jättemycket att bearbeta i terapi. Det vore respektlöst av mig att utesluta något.
Fotot som illustrerar artikeln föreställer hur som helst en karl med feta polisonger och påmålade ödlefjäll. Läpparna är stolt tillbakadragna över tänder som filats till trekanter – han lipar mot kameran, men den tudelade tungan ser snarare ut som en vanlig mänskotunga med vita beläggningar och allt, fyrkantigt vanlig och löjlig ser den ut, hans tunga, inte alls smidig och ödlelik. Bara klumpigt kluven på ett korkat sätt.
Han har lagt ned jävligt mycket tid och pengar på det här projektet: 700 timmar och 1.5 miljoner kronor, närmare bestämt. Och i slutändan handlar det ju om hur han vill känna sig. Att han tror han blir lyckligare som ödla. Att det är värt det. Grejen är bara att skillnaden mellan mänskor och ödlor är ganska stor, seriöst, och han ser faktiskt mest ut som en glad, mörkt mintgrön Shrek. Jag säger inte det här för att racka ned på honom. Jag säger bara att jag känner att hans dröm är hopplös. Det krävs mycket fantasi och god vilja för att andra också skall tycka att han är en ödla, och som det är nu tror jag det lättaste är att bara skratta kvillrande åt honom och hans halvkassa ödlelook. Ändå vill jag inte det, för jag gillar den här snubben på nåt vis.
Det som gör mig särskilt varm om hjärtat är att mannen som strävar efter att bli så lik en ödla inte bara är fåfäng och tjaa... jävligt udda. Det jag gillar är envisheten, modet att vara olik. Att han lever precis det liv han vill leva. Men det gör mig ledsen och fundersam hur olika man behandlar män och kvinnor som går sina egna vägar. Inte bara i typ Iran utan även i Aftonbladet och alla andra tidningar.
MANNEN SOM STRÄVAR EFTER ATT BLI EN ÖDLA framställs som en kul kuf.
KVINNAN SOM STRÄVAR EFTER ATT BLI EN KATT däremot, framställs som ett tragiskt freak. Varenda gång. Hon har ju valsat ett par varv i pressen, men aldrig har man pratat om henne som annat än ett äckligt skämt.
When men attempt bold gestures, generally, it’s considered romantic. When women do, it’s often considered desperate or psychotic. Så är det, tyvärr fortfarande den 31 mars 2008. Oavsett vad det gäller.