Så tog tokhögern över historien om Karl XII
Nationalistisk historieskrivning kan allt som oftast vara rätt kul. Särskilt i efterhand när den är avklädd. Karl XII:s politiska karriär under 300 år efter sin död ger syn för sägen.
Under tidigt 1800-tal befann han sig dock i det politiska bakvattnet. 1809 när Sverige just förlorat hela Finland, en tredjedel av riket, var det knappast läge att hylla någon som också förlorat krig mot Ryssland.
Nationell upprättelse fick sökas på annat håll. Delvis ordnade det sig genom att den från Frankrike importerade Karl XIV Johan lyckades förhandlingsmygla till sig Norge utan krig.
Men kanske än mer genom att några framgångsrika bestsellerförfattare hittade på det där om vikingar.
Författarkollega Esaias Tegnér var först med själva ordet ”viking”, i en niddikt om den engelske amiralen Lord Nelson (Tegnér höll på Napoleon mot England). Men sen tycks både Tegnér och andra författare ha kommit på att ordet viking hade en spännande poetisk klang.
Även om det för samtiden okända fornnordiska ordet betydde ungefär ”feg rövare som gärna överfaller bakifrån”. Ett skällsord, alltså.
Sagt och gjort. Erik Gustaf Geijers dikt ”Vikingen” kom därefter att plåga svenska skolbarn i över hundra år. I dikten skildras våra förfäder ”vikingarna” som en sorts germanska demokrater i förtid som med sköld på arm gick till tinget och fattade gemensamma kloka beslut. Tegnérs diktcykel ”Fritjofs saga” (också en långvarig skolbarnsplåga) blev en internationell bestsellersuccé oöverträffad fram till Stieg Larssons fröken Salander. Fritjofs saga lästes högt i samkväm både vid drottning Victorias engelska och Wilhelm II:s tyska hov.
De två kungligheterna tävlade om vem som var mest ”viking”. Hon menade att hon vann eftersom hon påstod sig vara släkt i rakt nedstigande led med Harald Blåtand. Han menade att han som ”german” självklart var mest viking. Och vikingar blev högsta mode i en fantasifull målerikonst. I det läget ska fan vara Karl XII.
Men lite senare kom den så kallade skandinavistiska rörelsen att sluta Karl XII till sin famn.
De menade nämligen att Karl XII i själva verket var skandinavist. Ungefär lika obesvärat självklart som när nykterhetsrörelsen långt senare utnämnde Karl XII till sin andlige fader.
Han lär ju enligt en populär sägen ha varit nykterist.
Ungefär vid andra halvan av 1800-talet blev Karl XII vänsterliberal och hyllades som en förkämpe för små nationers rätt till frihet och självbestämmande. Hans krig mot Ryssland förvandlades till genomtänkt antiimperialism. En folklig insamling av bland andra invandrade polacker låg bakom finansieringen av statyn i Stockholm som avtäcktes på 150-årsdagen av hans dödsdag den 30 november 1868. Det började alltså våras för Karl XII, men han hade ännu inte blivit en högersymbol.
Det blev han i en framställning av historieprofessorn Harald Hjärne 1897. Nu var hans krig mot Ryssland inte längre ett försvar för småstater utan en kamp för att rädda västerlandet från österländskt barbari. Germaner mot slaver, med andra ord. Och därmed tog tok- och extremhögern över Karl XII.
200-årsminnet av hjältekonungens död i november 1918 blev dock inte så strålande som högern hade tänkt sig. Världskriget var visserligen över. Men den ryske tsaren hade störtats under revolutionen, Finland låg i inbördeskrig mellan röda och vita, i Stockholm rasade hungerkravaller, det ryktades om revolution och svenske kungen hade för säkerhets skull packat sina resväskor.
I det läget uppstod ett gyllene tillfälle för koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater att äntligen bryta ner högerns ursinniga motstånd mot tanken på allmän och till och med kvinnlig rösträtt. Högerns modell var nämligen enbart manlig rösträtt, dessutom graderad efter inkomst. Inför hotet om revolution måste högern knotande kapitulera. Och då nyttade det inte att komma dragandes med Karl XII.
Sedan dess är det bara den allra värsta tokhögern och dess skinnskallesvans i mer modern tid som bibehållit sin dyrkan av Karl XII som försvararen av den västerländska kulturen mot det österländska barbariet. Och numera har skinnskallarna låtit håret växa, ekiperat sig på Dressman, tagit sig in i riksdagen och skaffat sig betydligt giftigare ideologiska förebilder än Karl XII.
Han själv skulle för övrigt inte ha förstått ett dyft om han hört nutidens f d skinnskallar lägga ut texten om hur den svenska ”nationen” skall renas och stöpas om till en enhetlig kultur enligt äldre tiders förebild. När tokhögern dessutom har blivit EU-motståndare och Putinanhängare blir Karl XII äntligen politiskt oanvändbar. Må han från och med nu vila i politisk frid.
För övrigt anser jag att…
… förra partisekreteraren i Moderaterna, Sofia Arkelsten, innehar det moderna rekordet i kul historieförfalskning när hon hävdade att det var högern som kämpade för, och införde, kvinnlig rösträtt i Sverige. Sverige blev sist i Norden med att införa demokrati – just på grund av högerns hårdnackade motstånd.
… Karl XI var betydligt mer beundransvärd än Karl XII. Honom måtte högern hata. Hans skattepolitik var ju klart vänsterpartistisk.