Religiös bondflicka blir till fransk dödsmaskin

Apokalyps och transcendens när Giuseppe Verdis ”Giovanna d’Arco” får nordisk premiär i Malmö

Barbro Westling

helskärm

Jeanne d’Arc ledde på 1400-talet de franska styrkorna till seger mot de invaderande engelsmännen. Sedan dess är hon fransk nationalsymbol och hennes legend har genom åren lockat konstnärer, kompositörer, författare och filmare.

Det heroiska är fortsatt ett fiktivt ideal men mer ifrågasatt i den verkliga nutiden. Spelar det någon roll om hjälten är kvinna eller man? Det könade i hjälterollen ger kanske hjälp på traven åt en kvinna. Den unga, kyska och rena jungfrun, hur kunde hon gå fram som en dödsmaskin? 

 
När Verdis opera ”Giovanna d’Arco” från 1845 får sin Nordenpremiär i Malmö har regissören Philipp M Krenn tagit fasta på den konflikten. Man sjunger på originalspråk (italienska) och musikens anslag är grandiost. Pastoralen övergår i muntert militära takter och förstoras i hävande känslosvall. Giovannas far Giacomo misstänker att dotterns styrka kommer av att hon är i lag med djävulen. Han går så långt i sin misstanke att han är beredd att lämna ut henne till engelsmännen så att de kan bränna henne på bål. 

Kung Carlos vill hellre abdikera än se mer strid och blodspillan men han griper förälskat efter Giovannas övertygelse som sin livlina. Giacomo vill inte veta av något begär, det kvittar om det så är franske kungens. Hellre då martyriet under Fadern som Gud som straffar kättare. Det lutar åt både religiös och oidipal triangel. 

 
Gudfruktigare dotter än Giovanna får man dock leta efter. Jungfru Maria har gett henne uppdraget att strida och den frid det ger är den frid hon söker. Något som knappast upphäver, snarare stärker det motsägelsefulla. 

Polska sopranen Ania Jeruc är sceniskt kantig i sina vita sneakers, brallor och enkla t-tröja men hennes röst är desto mer änglalik i sin fria klang och rena höga toner. Om det går att sjunga överjordiskt gör Jeruc det medan Fredrik Zetterströms monumentala baryton stadigt förankrar Giacomos faderliga motstånd och sorg.

Leslie Travers scenografi kommer i stora bilder, i svartvitt eller mycket färg och Operakören är stor och rörlig över den utplattade scenen. En del tidelipom kan nog härledas till uttryck för det transcendentala. Det dundrar apokalyptiskt från orkestern. Hela fondens mäktiga berglandskap tippar över ända och vänds långsamt upp och ner. Ett ganska så dominant tecken på en så stor scen som Malmö opera, dominant och samtidigt kuriöst. Men så utmärker sig föreställningen inte heller med det konstnärligt sparsmakade utan skickar blinkningar mot nutid och andra tider i det visuella.  

 
Giovannas kontakt med himlen är mer stillsam. En levande spegelbild av hennes vita gestalt visar sig fysiskt i en lucka högt upp och gestalten (Andrea Hilario) vandrar senare i taket över hela scenen. Effekten är både beräknad och lite generisk. Det flimrar gulligt av fjärilar och flingor över den karga Giovanna innan hon till sist stiger mot sin spegling i himlen. I Verdis version försvinner således häxan/martyren som bränns på bål i legenden. Han tillåter sig ett mer lyckligt slut, ett val som denna uppsättning överlag har tagit till sig. 

Det verkligt transcendentala ligger ändå i musiken. Dirigent Daniela Musca leder Malmö Operaorkester till temperament och tydliga insatser och norske tenoren Bror Magnus Tødenes ljusa timbre bär lyriskt högt och underskönt utan att någonsin låta pressad. Hans kung är en romantiker på väg att ständigt brista men med en röst som genast den upphört, man vill höra mer av. 

 
Ariorna i all sin individuella glans men särskilt vackert kontrapunktiskt tycker jag stämmorna flätas av Verdi och de tre solisterna. På samma gång tekniskt fulländat och gripande här och nu blir det aftonens verkligt transcendentala  behållning. 

• Fotnot: Föreställningen livestreamas 17 oktober och premiären direktsändes i Sveriges Radio P2, där den finns att lyssna på i efterhand