En magnifik ordsallad om trauma och smärta

Eva Rexeds ”Händelsehorisonten” är en otäck men sevärd studie i trasig kommunikation

Cecilia Djurberg

helskärm

Sophie Calles ”Exquisite Pain” kan beskrivas som konstnärens studie av en misslyckad kärleksrelation och hennes bearbetning av smärtan efter att ha blivit dumpad.

När det brittiska kompaniet Forced Entertainment, inte långt efter att boken kom ut 2004, gjorde scenkonst av ”Exquisite Pain” satt två skådespelare vid varsitt skrivbord och läste Calles texter – i princip rakt upp och ner. En minimalistisk scenframställning som framhävde det absurda i ältandet och textens oändliga variationer, perspektiv- och detaljskiftningar.
 

När Eva Rexed nu inspirerats av ”Exquisite Pain” till sin nya pjäs ”Händelsehorisonten” för Lumor har hon tagit fasta på smärtans och traumats förmåga att totalt rasera tillvaron via språket. Men hon har skrivit en helt egen vindlande, korrupt pingpongdialog för två skådespelare.

På Ö2:s lilla Kungsholmenscen talar Mattias Lech och Karin Foladi oavbrutet förbi varandra i en intensiv teatertimme. De förvränger information, svarar nekande och anklagande. Byter ständigt spår och tonfall:

Var är bilen? Den står på parkeringen. Lysena är på, du måste gå ut och släcka dem. Nej, bilen är på verkstan. Vi har ingen bil?

 
Så håller de på. Båda gaslightar varann lika mycket, kan man säga, i detta kantstötta, trånga scenrum vars väggar av wellpapp har stora hål som ser ut att vara knaprade av råttor. Eller ångest. Symboliska luckor i historien, och smärtan, som inte går att fylla trots alla dessa ord, ord, ord.

Precis som Sophie Calle sysslar detta par med något slags traumahantering, när de pratar och pratar, utan att riktigt kommunicera.

Rexed regisserar själv i realistisk spelstil som ger sken av att detta skulle kunna vara ett helt vanligt par i en rätt vanlig, dålig relation där parterna ständigt missförstår eller misstror varandra. Ibland blir det absurda riktigt roligt, på ett träffsäkert vis, fast ingenting alls verkar stämma.

Men det är ett sjukligt folie à deux-spel, för precis som hos Sophie Calle ligger ett psykologiskt trauma under det hela och pyr. Texten skrapar successivt fram allt mörkare bildfragment, men givet alla motstridiga uppgifter i den förryckta dialogen är det långt ifrån glasklart vad som egentligen har hänt. Kanske knappt ens för detta par, som saknar förmågan att ens svara på en rak fråga. Har hon ett sår på armen eller ej? Har de någon bil? Har det funnits ett barn?

Så även om man skrattar till ibland är det djupt tragiskt. Hur ska dessa två någonsin kunna förstå vad som egentligen hänt, och varför, och hur ska de stötta varandra och kunna gå vidare ur smärtan, när allt de ägnar sig åt är att kränga undan verkligheten och varandra i oändliga anti-dialoger.

Det är inget lätt teatermanus och på premiären är mitt intryck att skådespelarna behöver spela in sig mer för att sätta rytmen och pricka in fler nödvändiga pauseringar. Då kan de lyckas ladda denna magnifika ordsallad med det riktigt djupa mörkret. Men redan nu är ”Händelsehorisonten” en otäckt sevärd föreställning, helt i Lumors skruvade och angelägna anda.