Naken, inbjudande och utmanande danshöst
Gränsen mellan dans, bildkonst och klubbkultur är flytande
Uppdaterad 17.40 | Publicerad 16.16
Det dröjer fortfarande ett år innan Dansens hus vid Norra Bantorget i Stockholm är redo att nyöppna efter sin rejäla renovering. Men publiken behöver knappast sörja att ännu en säsong dansas i residens på andra scener.
Förra helgens franska gästspel ”Non-Human Dances”, signerat koreografen Jérôme Bel och konsthistorikern Estelle Zhong Mengual, passade till exempel bara bättre på Confidencens rokokoscen, där det ägde rum. Detta verk hade urpremiär på Louvren i Paris förra hösten, och är till sin form ett slags konst- och danshistorisk exposé som får åskådaren att skärpa sin blick och reflektera över vad tid och rum tillför upplevelsen och tolkningen.
I ”Non-Human Dances” ikläder sig skådespelaren Stéphanie Aflalo konsthistorikerns roll och guidar publiken genom återskapade smakprov ur koreografier av olika danskonstnärer från olika epoker. På ett eller annat vis förhåller sig alla dessa stycken till det icke-mänskliga och hur detta gestaltas med mänskliga kroppar.
Här anläggs en snygg associationskedja från barocka solhälsningar à la Ludvig XIV och ”Svansjöns” bevingade rörelsespråk, via Isadora Duncans beslöjade stil och Loïe Fullers berömda serpentindans, till Xavier Le Roys helnakna imitation av en flock lejon (”The lion’s vocabulary”).
Men inbakat i denna kväll finns också en påminnelse om nutidens allvar. Sergiu Matis tänkvärda stycke om den extremt utrotningshotade sibiriska snötranan, ur verket ”Extinction room (Hopeless)” blir som ett slag i magen. Det visas efter att vi för en kort stund tillåtit oss att smajla ikapp med ensemblen i deras version av i Pina Bauschs ”Nelken Line” från 1982 (även kallad ”Seasons march”). Bauschs legendariska, charmiga stycke bygger ju på rytmiskt repeterande gester som förenklat illustrerar de fyra årstiderna till Louie Armstrongs feelgoodmässiga ”West End Blues”. Men, som kvällens ciceron påpekar, stämmer ju inte riktigt de där tydliga årstidsindelningarna längre, på grund av klimatförändningarna.
Som performancekoncept är det ett ganska enkelt föreläsningsgrepp, men ändå ett rätt lysande sätt att öppna upp dansen för självständiga tolkningar och bjuda in publiken att reflektera själva, samtidigt som ett politiskt budskap faktiskt framförs. Att visa ett sånt här verk på just denna scen, som inte hör till performancekonstens flitigast frekventerade dansgolv i Stockholm, betyder också något för upplevelsen eftersom rummet som sagt gärna formar publikens förväntningar.
Det ser onekligen ut som en tanke att ytterligare två verk på Dansens hus höstprogram, inom loppet av en och samma vecka, gör tydliga kopplingar mellan dans, performance och bildkonst.
Samma dag som Nationalmuseum öppnar sin nya utställning ”Romantiken — ett sätt att se” möter jag där, i ett tält i en av museets ljusgårdar, ett ”orakel” som spår mig med för ändamålet specialdesignade tarotkort för att guida mig till konsten. I Poste Restantes deltagarbaserade ”Minor Arcana” får jag alltså bidra med min kropp, mina tankar, mina förhoppningar och min fysiska närvaro för att performanceverket ska kunna genomföras.
En av guiderna uppmanar mig sen att associera en färg, en doft och ett fysiskt material med olika känslor: längtan, förtröstan och ånger. Fyra av museets målningar kommer sedan att betyda något alldeles särskilt för just mig. Den sista — säger oraklet — bär på svaret på varför jag är där. Eller rent av – varför jag är här på jorden.
Visst känns det skrämmande träffsäkert att oraklets spådomar leder mig fram till en vägg med romantiska, italienska landskapsmotiv. Ja, eller om det nu snarare är min längtan och mina önskningar som styr mig och mina tolkningar dit. För det är ju så med både konst och spådomar — att man läser in och ser det man vill och kan se, utifrån given information, egna associationer och förväntningar, samt det aktuella sammanhanget.
Även i Cullbergs nya stycke ”Exposure”, av grek-schweiziska koreografen och bildkonstnären Alexandra Bachzetsis, blir åskådarens blick och tolkning en viktig spelare. På Elverket är den niohövdade ensemblen spritt språngande naken från start och medan publiken släpps in får en kvinnlig dansare ögon målade med svart färg på sina bara bröst. Här blir dansarnas kroppar projektionsytor, eller canvasar, för såväl konstnärliga grepp som skiftande blickar och attityder. Scenen ges en air av exhibitionistisk onlyfansstudio när dansarna poserar, kommenterande, framför en videokamera. Kameran förstärker och förstorar blicken på nakenheten, och understryker frågan var gränsen går mellan kroppskonst och striptease, mellan nakendans och porr. Här är det avsiktligt blurrigt, som på en technoklubb i Berlin, när attribut som platåskor i lack, flirtiga poser, och inzoomat slickande på naken hud, växlas med scener av klubbig dans i disigt ljus.
Ur ett konsthistoriskt perspektiv utgör Cullbergs nakenstudie i ”Exposure” ett helt logiskt fortsatt utforskande av den nakna kroppen som konst respektive kropp, medan konnotationer till striptease och porr i vår kommersialiserade och nymoralistiska samtid — eller i en annan konstnärlig kontext — kan få stycket att uppfattas som ”provokativt”. I en scen binds en dansare med rep enligt japansk shibari-bondageteknik, och där knyter koreografen så att säga ihop frågan om konst, kropp, sex, utsatthet, subjekt/objekt, gränser och samtycke i en och samma bild.
Personligen kan jag verkligen uppskatta hur Bachzetsis, i samma tradition som exempelvis Mette Ingvartsen eller Florentina Holzinger, för att nämna två andra intressanta och uppmärksammade nakenkoreografer, själv låter publiken ta ansvar för — och göra upp med — sina blickar och fördomar.
Frågan var gränsen går mellan olika genrer — dans, bildkonst, performance, nattklubbkultur — känns däremot betydligt mindre intressant att uppehålla sig vid, då genreupplösningen har pågått så länge inom scenkonsten. Dessutom finns helt uppenbara skäl till att rave- och klubbkultur spiller över i samtida dans. Inte bara koreografer och dansare, utan även kompositörer, DJ:s, scen- och kostymdesigners rör sig ju rätt obehindrat mellan klubb- konst- design- och danscenerna.
Så det är knappast ens ett sammanträffande att jag i slutet av denna intensiva dansvecka ser ytterligare två koreografier som båda förhåller sig till klubbande. Snarare ett ganska typiskt tecken i tiden.
På Weld ser jag gästspelet ”303” av slovenske koreografen Matej Kejžar och svenske dansaren Mikael Marklund (båda med bakgrund i det världsberömda, belgiska kompaniet Rosas). Detta danssolo har uppkallats efter en klassisk synthesizer och tar avstamp i just klubbkulturen, högst konkret med utgångspunkt från ett spartanskt DJ-bås på scenen. Detta konceptuella verk illustrerar så att säga den flytande gränsen mellan klubbscen och kontemporär danskonst med hjälp av geometriska rörelser, handfasta mätverktyg, synthens typiska ljudbild samt lite olika frukter och grönsaker.
Även på Kungliga Operan har koreografen Mari Carrasco låtit installera ett DJ-bås på scenen och anlagt en, om än post-festum, klubbstämning till kompositören Mikael Karlssons monotona musik. Över Rotundans scen hänger en rejäl ljuskrona, och därunder på en rätt sunkig heltäckningsmatta ligger ett gäng dansare i baggy, grådaskiga kläder och tycks ha fastnat i en timewarp. Så där typiskt David Lynch-aktigt, som i Carrascos förra ”Burn, baby, burn”, men mycket mer dystopiskt. Det introverta rörelsemönstret har drag av Gisèle Viennes kusliga mörker, vilket onekligen förstärks av hur peruker och hoodiesar döljer mycket av dansarnas ansikten.
Det halvtimmeslånga verket ”Forever” känns, på grund av det inledande sega rörelsetempot, minst dubbelt så långt. Eller ja, som en evighet. Men tempot höjs snart, och efter att publiken först fått känna sig exkluderad från det som (nästan knappt) händer på den lite sjaviga, disiga salongsliknande scenen, bjuds vi in och få se allt på närmare håll. Stående i en cirkel runt scenen ser vi sen att det står ”Forever” respektive ”Death” med neonbokstäver över de alternativa sidoutgångarna.
I klimatkrisens tidevarv gissar jag att detta verk, som riktar sig till en publik i högstadie- och gymnasieåldern, kan bjuda in till rätt intressanta samtal och reflektioner. Själv får jag intrycket av ett väldigt ambivalent, distanserande inbjudande. Att vi får se, och nästan röra, men utan någon möjlighet att påverka. Ungefär så som jag föreställer mig att unga generationer idag måste känna sig när de ser sin framtid sakta men säkert förstöras.
Fotnot:
Apropå Loïe Fullers serpentindans visar SVT Play nu dokumentären ”Loïe Fuller: Ljusets och dansens magi”