Som Wahlgrens värld med kulturkrockar

Amir Reza Koohestanis ”Dokumentären” har en oväntat pessimistisk slutsats

Amelie Björck

helskärm

Omkring 400 000 personer i Sverige talar arabiska, 200 000 talar finska, 120 000 talar persiska, 100 000 talar somaliska. Det borde såklart vara en självklarhet med teater på mixade språk – särskilt i storstäderna där de utländska minoritetsspråken är som störst. Det borde vara ett förfinat format som lämnat barnsjukdomarna bakom sig.

Det finns dedikerade frigrupper (lever Arabiska teatern?), men de institutionella initiativen droppar glest. Dramaten spelade egyptiern Ahmed El Attar på arabiska och svenska för snart två år sedan och nu bjuder Riksteatern på engelsk-svensk-persisk urpremiär av iraniern Amir Reza Koohestani som lyfts upp på de stora europeiska scenerna och festivalerna med pjäser som ”Dance on Glasses”, ”Hearing” och ”In transit” 

Att det finns en törstande diasporapublik är helt uppenbart – och med det minimala utbudet blir dropparna dyrbara. Sådana här produktioner måste ges tid och omsorg. Extra trist är det därför att Koohestanis nya drama ”Dokumentären” är så märkligt lamt.

 
På pappret är det en lite fiffigt konstruerad historia om ett medelklassigt ”multikultipar” (pjäsens ironiska ordval) – han svensk jurist, hon iransk skådespelerska – som går med på att låta sig filmas i hemmet à la familjen Wahlgren. Det som är tänkt att bli ett solskensreportage, eller helst en hel dokumentär, om ett lyckat blandäktenskap blir ett mulet haveri. Med kameran som yttre öga, och därtill med en manipulativ regissör och en lite för söt ung filmfotograf, blir parets olikheter uppförstorade. Hon retar sig mer än någonsin på hans stela kontrollbehov och han på hennes inställsamhet och beredvillighet och acceptera allt. Det slutar med skilsmässa.

 Tyvärr stannar berättelsen där, på pappret, medan blicken irrar mellan skådespelarna, projektionen av det filmade paret (med störig ljudfördröjning), och textmaskinen som översätter engelskan och persiskan till svenska. Varför inte också svenskan till persiska eller engelska? Där förlorade man en potentiell icke-svenskspråkig andel av publiken, på tal om barnsjukdomar.

Det går att ana vad Koohestani vill komma åt med sin pjäs: det är sant att en gemenskap i språket kan förväxlas med, eller utgöra, en sorts kärlek. Det vi ser är nämligen hur Mahin Sadris Tara söker sig till Susan Taslimis demoniska regissörskaraktär Gita, inte bara för karriärens skull utan för den språkliga intimiteten: en persisk pakt som hon saknat. Mårten Anderssons Lars finner i gengäld ögonblicklig samhörighet med Josefin Ljungmans filmfotograf Tea – för att de talar samma blonda språk och allt då händer så lätt.

 
Pjäsen bjuder på en del roliga inslag, som upplysningen att ”Lars” betyder död kropp (lasheh) på persiska. Men helheten förblir som inredningen grå och distanserad. Regin (eller bristen på regi) tycks dämpa skådespelarna snarare än ta deras impulser tillvara. Kanske har reptiden varit för knapp.

Teatern som interkulturell mötesplats ger här en rejält negativ bild av möjligheten att mötas och älska över språk- och kulturgränser. Denna pessimistiska slutsats är det mest överraskande med produktionen.