Lovande för framtiden när ArkDes öppnar igen
Men vi måste slåss för våra offentliga och fria rum
Publicerad 04.30
När det statliga arkitektur- och designmuseet ArkDes, som ligger i anslutning till Moderna museet, slår upp portarna igen så är det genom en egen och fri entré. Efter ett år av omorganisering av såväl verksamhet som rum ställer museet för första gången ut den egna samlingen. De gamla utställningslokalerna har bokstavligen brutits upp av arkitektkontoret Arrhov Frick som använt 80 procent av materialet till flyttbara väggar, bord och sittplatser. En miniutställning av tankearbetet och processen möter besökaren i entrén, eller ”Torget”, som är tänkt att fungera som en mötesplats.
Där ligger också den tillfälliga utställningen ”Designing motherhood – Things that make and break our births” (till och med 31 aug 2025) vilken tar sig an moderskap och formgivning. Runt tvåhundra föremål som exempelvis nässug, stetoskop, sjukhustrosor, Baby Björn, mensappar, skräckinjagande förlossningstänger från 1700-talet, bröstmjölkersättningspulver, brev från Försäkringskassan och informationsaffischer ställs ut och ger ändå en någorlunda bild av vad ett moderskap kan innebära rent materiellt. Samtidigt är det inte nödvändigtvis biologiskt moderskap som avses, här inkluderas även en bredare förståelse kring födande och omsorg.
Maximalismen och överflödet av föremål återspeglas även i den stora utställningshallen. Det blir ett både tidskrävande och njutbart kringirrande. Samlingen är svår att överblicka och någon riktig uttalad röd tråd finns inte. Det har nog att göra med att museet fortfarande är i en process av att packa upp och digitalisera materialet. Besökarna blir dock generöst nog inbjudna till en daglig ”unboxing” där man kan bevittna hur det går till när tidigare oöppnade volymer ser dagens ljus igen. Ljuskänsligheten hos en del av materialet gör att det ändå inte klarar mer än sex månader framme, vilket innebär att det outforskade materialet kan komma upp och att utställningen blir i konstant förändring.
Det finns en hel del material av historisk tyngd, som ritningarna till Gunnar Asplunds stadsbibliotek eller Sigurd Lewentz uppståndelsekapell på Skogskyrkogården. Fokuset på funktionalismen som präglat Sveriges arkitektur under 1900-talet blir till en berättelse om politiska projekt som känns rätt avlägsna just nu: medborgarhus, bostäder för ensamstående mödrar och kollektiv, nya bibliotek.
När marknaden styr och genererar exklusiva bostäder, gigantiska kontorskomplex och köpcentra är det lätt att bli nostalgisk. Men arkitekturen är också full av idéer och byggnader som aldrig realiserats, exempelvis ett av förslagen från tävlingen för ett monument till ”den okände politiska fången i London” 1953. Ralph Erskine och Egon Møller Nielsen menade att monumentet var förlegat, och skapade i stället en modell med studsmatta och karusell eftersom barnen symboliserar hoppet. En politisk och humoristisk infallsvinkel till museets nya utomhuslekplats ”Utblicken” som är öppen dygnet runt, och där svenska designers och arkitekter kommer att skapa installationer för barn och unga.
Tidigare idéer om naturhus och energihushållning har dammats av, men förhoppningsvis inte som en trend utan en vändpunkt för hållbar arkitektur och design
Samlingsutställningens svåröverblickbara struktur kompenseras delvis genom mindre, omslutande, rum med tre olika arkitekter (utställningar som pågår minst till nästa höst). Léonie Geisendorf som var hedersdoktor vid Arkitekturskolan på KTH och ritade S:t Görans gymnasium, Abelardo Gonzalez som låg bakom den legendariska nattklubben ”Tunneln” i Malmö mot slutet av 80-talet och konstnären och arkitekten Joar Nango som medverkar med en goahti, en tygklädd biograf, från installationen ”Girjegumpi: The Sámi Architecture Library” från Arkitekturbiennalen i Venedig 2023. Geisendorf är intressant eftersom hon tillför en personlig dimension till arkitekturen, medan Gonzalez visar att det alltid finns de som stryker det dominerande narrativet mothårs.
Höjdpunkten blir dock Nangos installation, ett kollektivverk i samarbete med Katarina Spik Skum, Anders Sunna, Anders Rimpi, Mary Ailonieida Sombán Mari, Tobias Aputqiaq och Arne Terje Sæther. Inuti spelas ”Post-Capitalist Architecture TV”, ett videoverk i sex delar skapat av Nango och Ken Are Bongo med ett pågående samtal om ekologi, arkitektur och samisk historia. Det är värt att besöka Skeppsholmen bara för det, men se gärna till att ha gott om tid, eftersom videoverken sträcker sig över sex timmar.
Det ekologiska perspektivet finns även i samlingens material från utställningen ”Ararat” som ägde rum på Moderna museet 1976. Tidigare idéer om naturhus och energihushållning har dammats av, men förhoppningsvis inte som en trend utan en vändpunkt för hållbar arkitektur och design.
ArkDes roll som initiativtagare till ny arkitektur synliggörs genom arkitekten Sara Brolund de Carvalhos återskapande av ett dockhus som gjordes av kvinnogruppen Bo i Gemenskap och ställdes ut 1980. Samtidigt kommer utomstående forskare vara nödvändiga för att kontextualisera och fördjupa kunskapen kring en del av samlingens material, exempelvis Stockholmsutställningen 1930, där dåvarande Statens institut för rasbiologi medverkade.
Även om design tar en mindre plats på museet, vilket egentligen inte är så märkligt med tanke på att denna aspekt inkluderades i uppdraget först 2013, så känns nyöppningen lovande inför framtiden. Tyvärr hopar sig redan nu orosmolnen när regeringen utreder en sammanslagning av ArkDes och Moderna museet. Om molnen ska skingras kommer vi alla att behöva slåss för våra offentliga och fria rum.