Hon skapade en konst som håller oss samman
När Förintelsen återigen närvarar i samtidskonsten finns hoppet hos Lenke Rothman
Publicerad 04.00
Lenke Rothmans (1929–2008) biografi är svår att bortse ifrån. Som ungersk flicka, uppvuxen i en chassidisk familj, kom hon som 16-åring med Röda Korset till Malmö 1945. Efter att ha överlevt nazisternas förintelseläger spenderade hon sina första sex år i Sverige på sjukhus och sanatorier. En överlevare som via studier på Konstfack blev en betydande efterkrigskonstnär.
Det var också den historiska erfarenheten som ramade in retrospektiven på Dunkers i Helsingborg 2008, samt presentationerna på Forum för levande historia och Sörmlands museum 2019 (som gjordes i dialog med Alina Chaiderov och Gery Georgieva). När Malmö konsthall nu öppnar sitt enorma galleri för Rothman är det biografiska något nedtonat. De enskilda verkens ofta efemära kvaliteter förefaller i stället ha styrt urval och installation.
Trots den oerhörda tyngden av erfarenheterna bakom konstnärskapet, som hon själv har talat om som ett svar på Förintelsen, finns det en energisk lätthet i hela utställningen. Det är en känsla som förstärks av ett bedårande samtal mellan Rothman och Andy Warhol. Sällan har konsten framstått som så nödvändig och självklar.
Utställningen sprider ut sig kring två arbeten. Dels det 14 meter långa textila kollaget ”Liv som tyg”. Verket uppfördes på PS1 i New York 1981 under en residensvistelse. Återstoden av verket har sedan dess varit nedpackad i en resväska, och med hjälp av fotografier har konsthallen gett det nytt liv.
Rothmans allegoriska bearbetningar av ett historiskt material talar till en annan fördigital världsbild
Trots att den stora skalan skiljer sig från hennes övriga produktion är formen omisskännlig. Abstrakt uppskurna tygremsor hålls upp av tunna tyger och snören, och mitt i allt sammanfaller små konsthistoriska och privata fragment. Ett foto av Mona Lisa blandas med ett vitt nattlinne. Det kända och okända vävs samman i en lika ömtålig som monumental bild. I vår krigsdrabbade tid påminner det stora widescreenformatet om Picassos Guernica. Men här är det inte våldet som skildras, utan vad vi kan göra med livet därefter, med vad som är kvar.
I en vitrin framför ”Liv som tyg” presenteras det andra huvudverket i urval: serien ”Ett år har 365 dagar” från 1964. I ett ritblock har Rothman sammanfört abstrakta, till synes solblekta element, med en svart tråd. Det konceptuella greppet påminner om On Kawaras Today-serie, som han började med 1966, men skillnaden är att Rothmans motiv vänder sig lika mycket in mot verkets materialitet som utåt mot världens gång. Visst kan Rothman kallas en materialistisk konceptkonstnär, men för den som har konsthistoriska kontrollproblem finns minst lika mycket surrealism, dada, popkonst och såklart 1970-talets textila boom att känna igen.
I katalogen kopplar Quinn Latimer Rothmans praktik till ”tikkun olam”, ett judiskt begrepp för både ”bekämpandet av falska avgudar” och reparerandet av hela världen: ”en rättslig, mytisk och etisk idé om stärkandet av det sociala kontrakt som håller oss samman eller sliter oss isär”. Det är en passande bild för Rothmans konst. Men om detta är svaret på Förintelsens katastrof, är det samtidigt värt att notera att förödelse är det naturliga tillståndet i samtliga abrahamitiska religioner. Att inte leva i Edens lustgård är att leva i och med en pågående katastrof. Kanske är det mellan denna universella katastrof och Förintelsen som Rothmans konst är som mest hemma?
Samtidigt är det just Förintelsen som återigen jagar samtidskonsten. Det vittnar inte minst Tysklands tragiska oförmåga att hantera Israel/Palestinafrågan efter senaste Documenta 2022, där antisemitiska budskap var representerade i utställningen. Som ni vet har situationen knappast blivit bättre efter den 7 oktober i fjol.
När jag följer debatten får jag ibland för mig att Förintelsen och upprättandet av Israel är oskiljaktiga från framväxten av det som kommit att kallas samtida konst. Jag är osäker på varför det blivit så, men jag vet att det skrämmer mig. Som om allt stöd från USA och Europa för Israels brott mot mänskligheten också är ett försvar för samtidskonsten? Ja, till och med för min enkla syssla som konstkritiker? Är i själva verket konstkritik bara den högsta formen av tanklöshet? Samma tanklöshet som Hannah Arendt menade var förutsättningen för Förintelsen? Hemska tanke. För att förstå hur vi hamnat här tror jag vi måste skapa någon form av historisk horisont.
En betydande del av konsten under årtiondena efter andra världskriget kännetecknades av två typer av traumaarbeten: dels konst som försökte hantera skulden, dels konst som försökte hantera övergreppen, till vilken Rothman tillhör. Men efter murens fall och en nyliberal globalisering verkade konstens öde tillfälligt bortkopplat från just denna europeiska nollpunkt.
Andra konflikter, kriser och katastrofer blev ämnen för konstnärlig bearbetning. Inte minst tog trauman från den patriarkala och koloniala moderniteten och dess samtida verkningar alltmer plats. Ett ständigt expanderande intersektionellt perspektiv blev den nya normen. En uppenbar effekt av detta blev att samtidskonst inte längre behövde föras tillbaka till frågan om Europa och Förintelsen, utan kunde förstås utifrån helt andra, alltmer komplexa sammanhang.
Samtidigt blev den linjära berättelsen allt viktigare för enskilda konstnärskap att nå en publik. I takt med den senaste eskaleringen av Israels brott mot mänskligheten, i demokratins och överlevandets namn, börjar gränserna för frågan om samtidskonstens globalisering stramas åt. Frågan om antisemitism har åter blivit central. Detta allt hårdare interimstyre har splittrat konstens värld. Som en rad delikata uppmaningar till tänkande är det är i detta sammanhang som Rothmans känsliga inramningar av liv är så befriande.
Men det är inte bara hennes egen förtjänst. I den digitala reproduktionsåldern är vi många som producerar information utan verklig tillgång till medlen för att realisera dess värde. Detta bidrar till känslan av att konsten och diskussionen kring konst är så instängd idag. Rothmans allegoriska bearbetningar av ett historiskt material talar till en annan fördigital världsbild där arbetet med det förflutna i nuet kunde ha en upphävande kraft. Och med den en möjlighet att faktiskt skapa en ny gemenskap av det förflutnas lappverk.
Genom en till synes energisk livsdyrkan låter hon sig inte nedslås av historiens smärta. Detta må framstå som en individuell bragd, men med den pågående AI-revolutionen är det självklart att det faktiskt angår oss alla.
