Ni trodde ni var trygga men svaret är nej
Hade varit hyckleri att utesluta Vaginal Davis-verket
Det var länge sedan Moderna museet befann sig i någon storm. Kanske gör man det inte nu heller, men häromdagen publicerade Dagens ETC en upptakt till en sådan, under rubriken ”Kritik mot Moderna museet efter möjliga övergrepp”.
I skottgluggen står ”The last club sucker” (1999), en av filmerna som visas på Vaginal Davis-utställningen. Den dokumenterar ett performance där konstnären glider runt på en queer-klubb och antastar/trakasserar/flörtar med en rad unga män. Tafsar, suger av dem, i vissa fall.
En performance som trotsar allt vad samtycke heter och aldrig kunnat visas på museet om objekten varit kvinnor – eller en happening inom ett queert community där många regler är satta ur spel? Kanske både och. Men helt uppenbart en provokation mot den goda smaken.
De utsatta männen är både deltagare och objekt, och man känner med dem – särskilt som deras kroppar och deras reaktioner blivit dokumenterade. Betraktaren blir något motvilligt indragen i dessa scener, som också är humoristiska. Övergrepp som skämt, ja ni hör.
Jag är kluven till filmen. Men samtidigt: nu visas Vaginal Davis i en helhet (till och med 13 oktober) och det hade varit hyckleri att inte inkludera detta på många sätt queert överskridande verk. Verket säger: ni trodde ni var trygga, ni trodde detta var underhållning, ni trodde ni var i ett säkert rum. Svaret är nej.
Men säga vad man vill om den ibland tröga kolossen på Skeppsholmen – nog kämpar den på bra med sin queera attityd. I helgen öppnade ett nytt utställningsrum, ett slinka-in-rum intill restaurangen, med utställningen ”Mina ögon är som trattar, min röv är en hand” (till och med 19 januari). Här visas ett nyligen inköpt verk av Nicole Eisenman tillsammans med Edith Hammars monumentala teckningar.
Rummet vibrerar av kroppar, njutning, sex – och skapande. Det är mest Hammar som står för det explicit queera, där hens mycket karakteristiska tuschteckningar ibland varieras med blyerts och små objekt. ”Hot and slutty giants” täcker både väggar och golv, omsluter betraktaren med sina fantasier, sina ting som blir ansikten, sina öppna toabås och sina njutande (och ibland plågade) kroppar.
I rummets mitt tronar Eisenmans ”Maker’s muck” på sitt låga podium. Verket domineras av en sittande ansiktslös keramiker. Händerna rör mjukt vid en lerklump, drejskivan snurrar, en radio hörs. Runtom flockas objekt – sådant som finns i en ateljé, förstudier, eller sådant som aldrig blev något.
Människan är enligt många skapelsemyter kommen ur lera, och här symboliseras skapandet av samma material. Verket är lika fascinerande som svårbeskrivet. Det fria skapandets gegga – vilket också, på sätt och vis, även är ämnet för Vaginal Davis film.
