Här finns spår av en revolutionär utopi

Mjellby konstmuseum har nyöppnat när surrealismen fyller 100 år

Fredrik Svensk

När Mjellby konstmuseum öppnar efter renovering görs det med bravur. Denna pärla strax utanför Halmstad bjuder givetvis på en habil nypresentation av Halmstadgruppen, som betecknar sinnebilden för svensk surrealism. Att Halmstads småborgerliga gemyt också utgör surrealismens centrum i Sverige är ingen motsägelse. Det är ju i den borgerliga humanismens föreställningsvärld som André Breton formulerar sitt första surrealistiska manifest 1924.

För mig är det dock inte Breton, utan Walter Benjamins essä om surrealismen från 1929 som spökar så fort jag hör ordet. Han såg i surrealismen en återupptäckt förhistorisk erfarenhet, nödvändig för en revolutionär utopi. För honom innebar detta en ”sista ögonblicksbild av den europeiska intelligentian”. Frågan är om skenet av denna intelligentia lever kvar i Halmstad?

Som historisk epok är surrealismen i dag också ett konstnärligt material. Därför är det logiskt att Ingela Ihrman och Muhammad Ali bjudits in till Halland som residenskonstnärer för att vitalisera samlingen med varsitt verk till nyöppningen.

Ali har gjort en relativt diskret mural på museets innergård, medan Ihrman gett sig ut i de öppna landskapen med ett kornax i megaformat. Verket kallar hon ”Den fertila halvmånen: Ta säden dit man kommer” och det känns igen som just beställd samtidssurrealism. Detsamma gäller Alis mural. Hans ”Under stenen” är en skruvad variant av hans vandringar kring Grötviks stenbrott, där han mött lokala myter om tomtar och troll, som han skruvat till visuellt.

Mitt möte med Ihrman och Ali präglas av bekväm igenkänning, men det är utställningen ”Thea Ekström – Tonsäker surrealism” som verkligen gör museet värt ett besök.

Thea Ekström (1920–1988) arbetade framför allt med teckning, ibland med inslag av akvarell. Paletten är oftast jordig, rumsligheten oklar. Motiven är notoriskt svårtolkade, men likväl fyllda av ett språk från en okänd värld. I utställningen får vi följa hennes konstnärskap från hennes mer abstrakta sprickmotiv till mer berättande bilder och självporträtt. Utställningsdesignens förmåga att skapa adekvat stämning i galleriet gör faktiskt hela presentationen till en liten skatt.

helskärm

Ekströms sensurrealism utvecklar ett eget, närmast hieroglyfiskt språk och bidrar till känslan av sekulär andlighet. Varför? Kanske är det Hegels fel. Han är ju avgörande för surrealismens viktigaste teoretiska influens, psykoanalysen. Utan Hegel är det svårt att se hur Sigmund Freud kunde dra paralleller mellan dechiffrering av hieroglyfer och drömtolkning. För Hegel var hieroglyfer en skriftform som använder rumsliga figurer för att representera idéer. Detta skiljer sig från vår tids alfabetiska skrift som för honom representerade ljud. När Thea Ekström utvecklar sitt eget teckenspråk med små läppar, ormar och mer abstrakta figurer, åkallar hon alltså denna alltmer marginaliserade syn på människans historiska belägenhet.

Utställningen ackompanjeras av en pedagogisk essä om Ekström av Linda Fagerström. Jag slås av hur denna typ av berättande böcker om ett konstnärsliv har fått något främmande över sig. Kanske är det för att denna genre, med rötter i Giorgio Vasaris 1500-talsklassiker om renässansmålare, framför allt går att hitta på antikvariat i dag. I den välskrivna boken finner vi den dramatiska historien om den psykiskt och fysiskt labila konstnären som spelar piano i ett romskt cirkussällskap, blir på smällen, gör abort, blir frielev på Mejan, ställer ut i Stockholm, New York och Paris. För att efter sin död 1988 glömmas bort av en febrig postmodernism.

Livet på cirkusen och traumat från aborten – olagligt utförd av ”Babushka”, hon som hade sista ordet i varje beslut i cirkussällskapet – återkommer i flera verk. Kanske framstår dessa som mest suggestiva just på grund av bakgrundsberättelsen? När vi inte vet lika mycket, som i självporträtten, så framstår de i dag som mer generiska. Jag misstänker att det beror på den dragningskraft som surrealismen hade även under mitt eget vuxenblivande under sent 80- och tidigt 90-tal. Var det möjligen först då som surrealismen som genre på allvar slog igenom stort i bildundervisning och blev en del av svensk statsmodernism? När jag bläddrar i gamla skissblock från gymnasietiden har jag svårt att skilja på mina och Ekströms figurer. Och jag lovar, jag var verkligen inte unik.

På 2022 års Venedigbiennal var utgångspunkten den kvinnliga och ickebinära surrealismen, och i år, när rörelsen firar 100-årsjubileum, har institutioner som Centre Pompidou i Paris slagit på stort. Vissa skulle kanske hävda att intresset för det omedvetna, lite mystiska och irrationella är tjusningen i surrealismen. Men som ofta påpekas tillhör ett sådant perspektiv en rationalistisk världsbild som ständigt reproducerar förhållandet mellan det rationella och det irrationella, som också dominerar en humanistisk uppfattning om frihet. Såvitt våra kriser i dag fortfarande står i skuld till en sådan tudelad världsbild, så har surrealismen även en samtida relevans i sitt försök att upphäva denna gränslinje.

För visst vore det sorgligt att reducera Thea Ekström till blott en stil. Likväl, att låta sig förtrollas av Thea Ekström handlar inte om att hänge sig till en mytisk eller religiös värld; i hennes taniga former skiner det fullständigt vardagliga och världsliga. Om det finns någon revolutionär utopi i detta är för tidigt att säga.