Nostradamus für alle

Petter Lindgren

Informationssamhället förutsåg han inte, men det gjorde å andra sidan inte Marx heller. Annars anses han ha förutspått det mesta, såväl Karl XII som händelserna den 11 september 2001: ”I Guds stad kommer att höras ett stort tordön / Två bröder slits isär av kaos, medan fästningen står kvar…”

Så stod det förstås inte i Profetiorna, eller Centurierna som det egenartade verket egentligen heter, utgivet i renässansens Frankrike av pestläkaren och astrologen Michel de Nostredame (1503–1566), eller Nostradamus som han kallade sig enligt tidens mode. Men plagiatet som jagade jorden runt efter terrordådet är ett fint exempel på hur Profetiorna brukar dammas av under historiska omvälvningar. Och den amerikanska studenten som totade ihop versen hade ironiskt nog inte ens behövt hitta på. Ta bara följande strof, lika träffande men garanterat äkta vara, hämtad ur Jan Stolpes och Anna Carlstedts nyöversättning: ”Vid fyrtiofemte graden skall skyn brinna / elden drabba den Nya Stora Staden / en enorm låga plötsligt flamma upp / då man önskar Nordmännen upp till bevis.”

Det luriga är bara att passagen, liksom lejonparten av Profetiorna, går att förknippa med en mängd olycksaliga händelser. Vilka städer har inte brunnit? Som örebroare tänker jag gärna på 1854, året då Närkesslättens juvel stod i ljusan låga.

De omkring 1?000 rimmade stroferna, av vilka Stolpe och Carlstedt översatt de 450 första, utgivna 1555, skapar ett verk så komplext och öppet att det kan vara allas. Under andra världskriget använde till exempel både tyskarna och de allierade Profetiorna i sin psykologiska krigföring. Nyligen gjorde hårdrockarna Judas Priest comeback med albumet Nostradamus, en rätt fånig sångcykel i vilken sångaren Rob Halford ställde sitt liv i ljuset från Profetiorna.

För den eteriskt lagde läsaren vållar Profetiorna inga problem, föreställer jag mig. Minsta ord strålar av mening, om än förborgad. Här finns också en uppsjö av handböcker som tar fasta på den profetiska aspekten av verket. Övriga läsare, även litteraturvetarna, har haft det svårare med Nostradamus monotona och kryptiska lidandekatalog som inte minst i jämförelse med Dantes framstår som fullkomligt underlägsen.

Furstar, fältslag och farsoter sida upp och sida ner, en oändlig rad av geografiska namn som Ravenna, Brescia, Orléans eller Nantes. Blott sällan något att dröja vid, kanske en eller annan detalj som får rationalisten att för ett ögonblick glömma sin skepsis: ”Ur det innersta av västra Europa / skall av fattiga föräldrar födas ett barn / som med sin tunga förför den stora massan”. Hitler?

Profetiornas förre översättare, Åke Ohlmarks, populariserade projektet genom att sortera sitt urval under spektakulära rubriker som ”Sverige 1593–1809”, ”Förenta staterna och framtiden” och så vidare, i sin volym från 1960. Ohlmarks version är njutbar men har mycket lite med Nostradamus att göra, menar Carlstedt i nyöversättningens långa men läsvärda förord. För att skapa större trohet gentemot originalet (som presenteras i faksimil) väljer Carlstedt och Stolpe bland annat att skippa rimmen. Förhållningssättet är lätt att försvara, men ger bitvis en jämra vers.

Klangfulla eller ej utgör Profetiorna ändå en fascinerande ingång till renässansmänniskans världsbild, som i sig är mystisk eller ockult enligt vårt sätt att se det. Nostradamus trodde naturligtvis på Gud, en tro silad genom en nyplatonsk fromhetslära där utövaren ansåg sig tillhöra en upplyst elit, med förmåga att uppenbara det dolda. Bibelns profeter var förebilder men också, vilket inkvisitionen ogillade, antikens kult av Apollon, det profetiska rusets herre.

Profetiornas inledning är typisk för hållningen som också kommit att bilda ett svårutslitligt spår inom lyriken: ”Sitter om natten i hemlig begrundan/ensam, vilande på pallen av brons/då en späd flamma stiger ur ensamheten/manar fram vad ej är fåfängt att tro”. Svenska läsare påminns om Gunnar Ekelöf, ensam med sin plunta i dikten ”Eufori”.

Att Nostradamus i det följande bombarderar läsaren med idel järtecken ansågs inte som något märkligt i sig, eftersom såväl allmogen (jämför den samtida Bondepraktikan) som aristokratin var på det klara med att olyckor aldrig skedde oannonserade. Och i en så orolig tid som 1500-talet – med stora ekonomiska förändringar, pestepidemier, intrigerande furstar, reformation och motreformation – blev finkammandet av naturen på information om kommande tilldragelser en mycket viktig uppgift, inte minst för vetenskapen.

Astrologin stod högt i kurs, men det dög också att spå i abborrfenor eller grislevrar. Det är väl närmast inom nationalekonomin man hittar en liknande inställning i dag.

Det som däremot stack i ögonen på Nostradamus samtida och som inledningsvis marginaliserade verket, var att han på ett för tiden unikt sätt struntade i formkonventioner och förväntningar från litterära institutioner och eventuella mecenater. Där skaldekollegorna för sin överlevnads skull glorifierade makthavare i välljudande sonetter dedicerade Nostradamus på antikt manér sitt verk till sonen, Cécar. Furstar framställdes som idiotiska tyranner och krig som ohyggliga, men framför allt vägrade Nostradamus att betrakta Gud som ansvarig för mänsklighetens lidande. Vi har oss själva att skylla, menade han, och budskapet är som hämtat ur det miljömedvetna 2000-talet. ”Den som lever utan förstånd skall dödligt såra sin skapelse”.

Samhällskritiker och religiösa avvikare blev sällan gamla under inkvisitionen, och att Nostradamus överlevde sin 60-årsdag är ett smärre mirakel. Det som blev en katastrof för Frankrike, Henrik II:s död 1559, blev bananskalet som förlänade Nostradamus livslångt beskydd och grundmurade Profetiornas orakelrykte för århundraden framåt. Dödsfallet ansågs förutspått i strof nummer 35 och änkedrottningen Katarina tog profeten under sina vingar och utsåg honom bland annat till livläkare åt den klene tronarvingen Karl IX, som kröntes som nioåring 1560.