Vi kräver lag om solidariskt ansvar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-15
"Vi oroas nu av den allt råare flykting- och asylpolitik som förs i Sverige"
Den 24 november arrangerade vi Stockholms första utomhuspoesifestival. Syftet var att protestera mot de rasistiska och nationalistiska anspråk som Sverigedemokraterna gör i kulturens namn. Vi vände oss också mot att Stockholms poesifestival, trots sitt antirasismtema, efterfestade på Berns salonger. Företaget är försatt i facklig blockad på grund av sin behandling av bland andra papperslösa arbetare. Vi ville skapa uppmärksamhet kring en utsatt grupp på den svenska arbetsmarknaden, och arbetar nu för att ”lagen om solidariskt ansvar” ska drivas igenom i Sverige. Med glädje har vi konstaterat att Svenska Pen och Arkivveckan ställt in sina arrangemang på Berns, i solidaritet med arbetarnas protester.
Vi som skriver detta är medlemmar i ett nystartat kulturarbetarnätverk som utgår från antirasistiska, feministiska och socialistiska värderingar. Genom artiklar och aktioner kommer vi att ta strid mot högern och extremhögens antihumanism. Vi oroas nu av den allt råare flykting- och asylpolitik som förs i Sverige. SD vill att sjukhuspersonal ska tvingas ange papperslösa vårdtagare och migrationsminister Tobias Billström fortsätter att avvisa människor som fått flyktingstatus av FN. I praktiken är utlänningslagen och Genèvekonventionen helt satta ur spel.
Att ta ställning för asylsökande och papperslösas rättigheter är ett sätt bekämpa globala orättvisor på hemmaplan. Som ett led i detta är vi i dag många som arbetar för att en lag om solidariskt ansvar ska drivas igenom i riksdagen. En sådan lag, som redan finns i Norge och Tyskland, skulle göra företagen ansvariga för hur deras underleverantörer behandlar sina arbetare.
Idag lever tiotusentals människor helt utan skydd och rättigheter i Sverige, människor som håller de ekonomiska hjulen rullande. Detta har möjliggjorts av en arbetskraftsinvandring som inte har åtföljts av arbets- och medborgarrättigheter. Syndikalisterna, liksom flera andra fackförbund, ser ett allvarligt samhällsproblem i detta och upplever sig bakbundna av rådande lagstiftning. Om ansvarslagen klubbades igenom skulle de verksamheter – ofta inom hotell- och restaurangbranschen – som via bemanningsföretag utnyttjar papperslösa och asylsökande tvingas ta ansvar för underleverantörernas agerande. Det skulle inte längre vara möjligt att hävda att man ingenting visste om slavliknande arbetsförhållanden.
En tydlig indikation på att en sådan lag behövs är den nyutkomna rapporten Vem städar folkhemmet? I denna påvisar socialantropologen Anna Gavanas att hushållstjänstesektorns nätverk mellan entreprenörer och underleverantörer är så intrikata att det är svårt att skilja mellan de svarta och vita jobben. De som drabbas främst är rättslösa migranter som inte har råd att protestera. Utöver fattigdomen utnyttjas många kvinnor inom branschen sexuellt. Städare vittnar om att kunder försökt pressa ner redan låga löner, eller till och med vägrat betala om sexuella tjänster inte har ingått. Att inte knyta samman klassföraktet med kvinnoföraktet och rasismen i samhället är att göra en alltför enkel och grund analys av hur många människor i Sverige har det. °
Vi lever i ett samhälle där vissa har inkomster på över hundratusen kronor i månaden, medan andra inte klarar sig på sin lön. I tvåtredjedelslandet Sverige ska somliga människor ställa sina kroppar till förfogande för den välmående vita massan. För papperslösa och asylsökande är arbetsrätten, till skillnad från för oss andra, inte ens urholkad – den är ickeexisterande. Därför kan människor utan rast jobba sexton timmar om dygnet, sju dagar i veckan, till löner under femtusen kronor i månaden. Att förbättra villkoren för denna grupp borde vara en självklar utgångspunkt för socialdemokratin. Istället ägnar man sig åt att försöka tillfredsställa medel- och överklassen.
Sjukvården, skolorna och allmännyttan har sålts ut av den borgerliga regeringen. Kulturen säljs nu också ut eftersom det inte finns några andra värden i den liberala demokratin än de monetära. Arbetsrätten är snart ett minne blott och murarna kring Sverige byggs allt högre. Hand i hand marscherar nu nyliberaler, konservativa och fascister över spillrorna av välfärdsstaten. Vi vägrar acceptera en verklighet som denna. Genom aktivism och skrift kommer vi med all kraft att arbeta för att förändra ett samhälle som låtit demokratin urholkas till ett knäböjande inför marknaden.
Poetisk front genom Hanna Hallgren, Cecilia Persson och Athena Farrokhzad