Där fick jag vara stans sämsta punkbasist
Ungdomens hus ger unga plats – och brandsäkrar demokratin
Den 4 oktober skickar min bästa vän en bild på ett brinnande hus.
Har du sett?
Det är hela vår ungdom som står i brand.
Tidigare den kvällen har det börjat brinna i skaterampen på Ungdomens hus i Uppsala. Nu har lågorna letat sig ut genom fönstren och syns över hela stan.
Alla vi som hör ihop med den där platsen tittar på fotona och ställer oss samma fråga. Är det nu det tar slut?
För snart fyrtio år sedan lyckades Uppsalas ungdomar, efter ihärdiga bråk med kommunen, driva igenom sitt krav. I denna akademikerstad, som mest tycks bry sig om de inflyttade – deras anrika universitetsbyggnader och tvivelaktiga traditioner – uppstod ett undantag. Ett självförvaltat hus, där ungdomarna bestämde.
Tjugo år senare tillhörde huset min generation.
Varje dag efter skolan gick jag dit. Jag hade kunnat redovisa vad jag lärde mig där: om att våga ställa sig på en scen och spela musik trots att jag mest sett killar göra det, och fast jag var Uppsalas sämsta punkbasist. Eller hur den dåvarande ordföranden, Saman, som senare startade Ortens bästa poet, lyckades engagera ungdomarna i en tvådagarskurs i mötesteknik. Där satt vi, ett gäng femtonåringar, och lärde oss betydelsen av kontrapropositionsvotering. Och allt kändes viktigt, eftersom huset drevs av oss.
På Facebook läser jag folks minnen från platsen – hur den lärde dem om demokrati och föreningsliv, att sätta upp spelningar och göra sin röst hörd i en värld gjord för vuxna.
Men det viktigaste var det andra. På Ungdomens hus finns replokaler och skejtramp, ateljéer, spelrum och en scen. Och ändå är det framför allt en plats som slåss för rätten att få låta bli att göra saker. Här behöver man inte konsumera eller prestera för att anses tillräcklig.
Det var, och är, en av de sista platserna där det är tillåtet att bara vara.
Och vet ni? Huset ligger mitt i stan. Tre våningar vid Fyrisån, dit ungdomar enkelt kan ta sig eftersom det är hela stadens knutpunkt.
Sedan några år tillbaka vill kommunen att ungdomarna ska flytta därifrån. Huset behöver totalrenoveras, vilket kommer leda till en hyreshöjning som kommunen vägrar betala. Läget är attraktivt, ett centralt hus från förra sekelskiftet, som vi kan förmoda kommer att bli ännu en plats för kapitalstarka vuxna.
Än finns chansen att tänka om, renovera huset och låta ungdomarna flytta tillbaka
När branden bröt ut den 4 oktober var vi många som kände på oss hur Uppsala kommun skulle reagera.
Kanske var det därför ungdomarnas första instinkt var att springa rakt in i elden.
Benjamin Pinto, föreningens ordförande, stod på nedervåningen och spelade pingis när brandlarmet gick. Tillsammans med några vänner försökte han släcka branden. Men det var för sent.
Kommunen svar var lika brutalt som omedelbart. Ungdomarna måste flytta nu. Trots att de lovat att erbjuda ett likvärdigt alternativ finns nu bara ett kvar på bordet: Boländerna.
Om ni inte känner till platsen kan jag berätta att det är dit drömmar går för att dö.
Om Ungdomens hus var den plats jag frivilligt sökte mig till under mina tonår var Boländerna den plats jag befann mig på under tvång. Vid den tiden Uppsalas största gymnasieskola, ett underfinansierat hell hole där man placerade 2 000 elever i en radda tegelhus och uppmanade dem att hålla sams under eviga håltimmar då lektion efter lektion ställdes in. Ingen rör sig dit om de inte måste – till och med skolan packade ihop och la ner till slut.
Från kommunens håll säger man att industriområdet må kännas avlägset, men att det i framtiden kommer vara en del av city.
– De säger att det kan bli centralt om 15–20 år. Då kommer jag vara fyrtio år, säger Benjamin Pinto.
Än finns chansen att tänka om, renovera huset och låta ungdomarna flytta tillbaka. Det är en strid som är större än oss som en gång tillbringade våra dagar där, och som går bortom de som förvaltar huset i dag. Om Uppsala kommun menar allvar med att de bryr sig om de unga lyssnar de på vad de har att säga.
– Den här platsen är en del av mig, säger Benjamin Pinto.
– Det är så många som inte har nånstans att vara, som ser detta som sitt andra hem.
Just nu står verksamheten still. Men jag vet någonting om den där platsen. De som lärt sig att förvalta ett hus helt själva ger inte upp det i första taget. Mot kommunens försök att mota bort ungdomarna, mot deras vilja att etablera ytterligare platser för de som redan har tillträde till alla rum, mot kostsamhetens utbredning, mot dem som går med på att låta demokratin brinna upp och förvandla sina stadskärnor till företag, har ungdomarna ett vapen som staden aldrig kan ta ifrån dem.
De har varandra.