Han lärde Trump att lagen inte gäller de rika
Bäst i ”The Apprentice” är relationen med maffiaadvokaten
Vad betyder Donald Trump? Vad vill han, vilka är hans drivkrafter? Vad är det hans väljare ser i honom?
I åtta år nu har världen nu brottats med dessa frågor.
I Ali Abbasis nya film ”The Apprentice”, som hade biopremiär i går, skildras de första åren i Trumps karriär. Det är 70-tal i ett New York på ruinens brant. Hela kvarter i Midtown står tomma, nedgångna, Manhattan plågas av fattigdom och våld. Donald Trump ser potential, han vill bygga, investera. Men för detta behöver han hjälp, både när det gäller pengar och politiskt beskydd.
Trump hittar nyckeln till staden och framtiden i maffiaadvokaten Roy Cohn.
Roy Cohn, som var Trumps mentor och vän, är en legendarisk figur i amerikansk samtidshistoria. Cohn började som medhjälpare till senator Joseph McCarthy, och bidrog med hänsynslösa metoder till att se till att makarna Rosenberg avrättades för landsförräderi. Han blev sedan maffiafamiljen Gambinis advokat. Cohn var blixtrande intelligent, hänsynslös, hatisk. Han dog av aids men var enligt vännen Roger Stone inte homosexuell trots de många unga älskarna: ”Han var inte bög, han bara tyckte om att ha sex med män. Men bögar såg han som feminina, svaga.” I HBO:s version av ”Angels in America” spelas han av en mästerlig Al Pacino.
I ”The Apprentice” skildras Roy Cohn av Jeremy Strong och fram träder en magnetisk och mycket farlig person. I filmen ser han något i Trump som han känner igen i sig själv. Ett omättligt begär, en nietszchiansk vilja till makt och den närmast erotiska kraften i denna vilja.
I själva centrum av vår civilisation finns ett antagande. Våra samhällen är, enligt detta, inte perfekta. Det finns stora orättvisor, diskriminering, utnyttjande. Men mot detta står en annan logik, som är lagens, demokratins och rättvisans. Dessa strukturer och normer sägs i grunden tjäna folket och fungera som den råa styrkans motvikt.
Men det Cohn och kanske Trump ser och avslöjar är att lagen inte alls fungerar så. Den är i stället konstruerad på ett sätt som alltid ger de rika en fördel. Den som har råd att stämma, överklaga, ta processen till nästa nivå, kommer alltid vinna även om hen har fel. Lagen står på maktens sida och håller alla andra nere.
Hur många rättsprocesser har Trump varit inblandad i? Vilken annan politiker hade klarat sig igenom det?
”The Apprentice” är inte en bra film, den är för platt, för linjär. Men den är värd att se för den första halvtimmen där relationen mellan Cohn och Trump etableras. Cohn representerar USA:s och kanske kapitalismens svarta hjärta. Han erkänner inga begränsningar, ingen moral. Det finns bara individer och de är i krig med varandra. Lagen och politiken är en spelplan och ett verktyg för makten, för den som har styrkan.
Roy Cohn lär ut tre livsregler till Donald Trump. Den första är: attack, attack, attack. Den andra: erkänn aldrig någonting, förneka alltid allt. Den tredje: oavsett vad som händer så ska du aldrig erkänna dig besegrad. Du ska hävda att du egentligen har vunnit.
Jag tänker på juridikprofessorn Katharina Pistors bok ”The Code of Capital”, där hon i detalj går igenom hur lagen nu och genom historien gynnat kapitalets intressen – genom undantag, specialregler och juridikens själva språk, som bara den som är mycket rik har möjlighet att köpa. Hur många rättsprocesser har Trump varit inblandad i? Vilken annan politiker hade klarat sig igenom det?
En tolkning är att hemligheten med Trump är att han slutat hyckla om det som ändå aldrig varit sant – att lagen tjänar folket – och att det i detta sanningssägande finns en befrielse. Det som segrar blir då det normbrytandet, det gränslösa. Maffialogikens underkännandet av både mänskliga hänsyn och samhällets spelregler, uppbackat av våld i form av pengar.
Kanske är frågan som Cohn och Trump ställer till oss följande: Vad är värst – ett system där vi hyllar den råa styrkans primat, eller ett samhälle där vi hycklar om att lagen och demokratin är lika för alla?
Om valet står mellan dessa två så vet jag att jag föredrar hyckleriet, för i det finns åtminstone en vilja och en riktning som pekar åt ett annat håll. Men många verkar i dessa tider ha en annan längtan.