Numera framstår ”Vita huset” som ren fantasy
25 år senare befinner vi oss på en mycket mörkare plats
Nog är det en ironi att Argentinas president Javier Milei i FN plankade stora bitar av ett tal av den fiktive president Bartlet i tv-serien ”Vita huset”. Det är svårt att tro att Bartlet, en liberal östkustdemokrat, skulle ha så mycket till övers för libertarianen Milei och hans drastiska motorsågspolitik. Men det är ett tecken på vilket oroväckande djupt intryck den 25 år gamla serien har gjort i politikkretsar runt om i världen. Lika typiskt som att en argentinsk politikreporter kände igen talet från tv-serien, är det att Mileis talskrivare visade sig ha sett den ”mellan sju och nio gånger”.
”Vita huset” – ”The west wing” i original, efter den flygel i Vita huset där presidenten och hans stab huserar – skapades av Aaron Sorkin och sändes i sju säsonger mellan 1999 och 2006. I den får man följa president Jed Bartlet (Martin Sheen), uttalad demokrat, och hans närmaste medarbetare från andra året på posten, över ett (om-)val och en andra mandatperiod.
Det var storslagen underhållning – hypnotiserande välskriven, välspelad och inte minst välcastad. Ta bara Allison Janneys pressekreterare C.J. Cregg; vilken underbar uppenbarelse i en misogyn tid för unga kvinnor som drömde om inflytande, att röra sig i inre cirklar och bemötas med respekt och som en jämlike av sina manliga kollegor. Goals!
… man kan se en rest av den i dag på typ DN:s ledarsida
Men tv-serien smekte också tidens i vid mening liberala politiker medhårs på ett besvärande sätt. Den visade dem precis som de önskade bli sedda och – här blir blodet till slush i mina ådror av sekunderskam – som de möjligen såg sig själva, även här hemma i Sverige: the best and the brightest. Smarta, pålästa, kvicka och med full fart framåt i maktens korridorer, ”walk with me!”.
Och de var oövervinnerliga eftersom de helt enkelt hade rätt. Bartlet och hans stab ställdes mot kristna fundamentalister, en trilskande kongress och egna misstag men vann alltid till slut, eftersom deras argument var bäst och förnuft sundast. Serien har en närmast evolutionär syn på politik och opinionsbildning – man kan se en rest av den i dag på typ DN:s ledarsida. Bartlet och hans progressivt liberala stab befann sig liksom på en högre utvecklingsnivå av åsikt än hans motståndare, dit fler skulle nå om de bara tänkte efter och satte sig in. Där fanns ett inte så litet mått av självgodhet som var besvärande även om man höll med i sak, och direkt provocerande om man inte gjorde det – vilket väldigt många inte gjorde.
Visst förstod man redan då serien sändes att den visade en starkt idealiserad bild av politiken, USA har alltid varit bäst i världen på att mytologisera sin egen nation. Men nu, efter allt som hänt i amerikansk politik under de här 25 åren, framstår den som ren fantasy. Eller kanske som en romantisk komedi, som James Poniewozik föreslår i en artikel i New York Times med rubriken ”What did ’The west wing’ do to us”, där han kallar den ”a rom-com of good governance”. ”I Bartlets Amerika blir du belönad av väljarna när du bekämpar lögner och skräckpropaganda med fakta och förnuft”, skriver han. Haha. För en tittare 2024 är det lika realistiskt som en eldsprutande drake.
Självklart handlar detta mycket om när serien kom. Den hade alltså premiär 1999 och fångade en zeitgeist som vuxit sig stark i västvärlden under 90-talet. Muren hade fallit, kommunismen med den och den liberala, kapitalistiska demokratin hade vunnit – för gott, trodde många. Francis Fukuyamas bok ”Historiens slut och den sista människan” kom 1992 och även om många i dag betonar att han inte menade så, fångar ”historiens slut” en känsla som många i väst hade runt millennieskiftet. Man hade fått rätt, historien hade fört oss dit – och det var en känsla som starkt präglade ”Vita huset”.
Nu har historien fört oss till en annan, mycket mörkare plats och helt andra krafter än de progressivt liberala tycker sig ha fått rätt. Att Javier Milei snor en påhittad presidents åsikter och uttryck illustrerar väl dagens politiska tidsanda av förställning och öppna lögner.
Efter att Kamala Harris i somras klev fram som Demokraternas kandidat fick tv-serien ”Veep” (2012–2019), om en kvinnlig vicepresident som plötsligt får chansen att bli president, en ny tittarboom. Till skillnad från ”Vita huset” är det satir – och ger sannolikt en sannare bild av politikens väsen. ”Vita huset” får man i stället sortera in i samma myskategori som till exempel ”Gilmore girls”. För den som längtar efter rättrådighet och rappa, roliga dialoger i ett sago-USA är Jed Bartlets Washington och Lorelei Gilmores Stars Hollow båda utmärkta alternativ.