Vattenfall skövlar sorbernas land
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-02-12
Statliga energijättens skrupellösa gruvdrift i Tyskland rimmar illa i växthuseffektens tidevarv
Det ökenlika landskapet tycks sakna slut. Brungråa sår så långt ögat når. En gång brukades här jord, stod byar, levdes liv. Idag ingenting. Istället idkas rovdrift i profitens namn; med miljö, människor och kultur som offer.
Berättelsen är bekant. Vanligtvis förbinder vi den med skrupellös företagsframfart i något fjärran utvecklingsland, likt Lundins oljeletande i Afrika. Denna bestämda brottsplats är dock belägen på närmre håll, bara bortom Östersjön, i östra Tyskland. Boven heter Vattenfall och ägs av den svenska staten.
Förbannelsen finns i marken. Delstaterna Brandenburg och Sachsen delar på stora brunkolsfyndigheter. Från området Lausitz, på gränsen till Polen, hämtas mer än en tredjedel av det tyska kolet. Dagbrotten sprider sig som dödliga sår. Människor, djur och natur schaktas undan. Så har det gått till sedan det började brytas kol här mot slutet av 1800-talet.
Då var kolet framtiden, moderniseringens motor. I växthuseffektens tidevarv ser vi annorlunda på saken. Vattenfall har dock ingen ambition att avsluta den verksamhet man tog över för ett drygt decennium sedan. Istället pumpas pengar in i nya anläggningar och planer på fler dagbrott; ett arbete som har intensifierats av det tyska beslutet att avveckla kärnkraften. Den verklighet som väntar: ökade koldioxidutsläpp, tre bortskövlade byar till och nästan tusen nya fördrivna människor.
När svenska medier väl har uppmärksammat Vattenfalls tyska förehavanden handlar det om miljö och enskilda människoöden. Det är legitim nyhetsvärdering. Den globala uppvärmningen är en undergångsfråga och satsningen på kol strider mot Vattenfalls statliga ägardirektiv om hållbar energiproduktion. Likväl saknar rapporteringen något. Rubriker om att Vattenfall ödelägger tyska byar kan rent av fungera förledande, vilket bloggaren Bengt O Karlsson påpekat.
Lausitz ligger tveklöst i Tyskland, men är sedan långt mer än ett årtusende också sorbernas plats på jorden. Som någon kanske minns från skolan var sorberna ett av de västslaviska folk (kända under samlingsnamnet vender) som vandrade västerut på 500-talet. Deras historia handlar om överlevnad.
Länge var sorberna en maktfaktor. År 983 genomförde man ett uppror tillsammans med andra slaviska stammar som satte stopp för de tyska korstågen österut. De följande seklerna var en seg kraftmätning med det tysk-romerska riket i vilken sorberna trängdes tillbaka. Situationen förvärrades av trettioåriga kriget (1618–1648), som drabbade området med förödande kraft. Under tidigmodern tid (ca 1500–1800) stärktes staternas administrativa apparater. De tyska furstarna spände sina förvaltningsmuskler som aldrig förr, vilket i förlängningen försvagade sorbernas särställning än mer.
När nationalismen slog igenom på allvar under 1800-talets senare hälft följde rena förtyskningsåtgärder. I kölvattnet av Tysklands enande 1871 förbjöds skolundervisning på sorbiska. Samtidigt omfamnade sorberna tidens tankegods och organiserade sig nationellt. Efter första världskriget kunde positionerna flyttas fram och under Weimarrepubliken blomstrade det sorbiska kultur- och föreningslivet. Frihetens fönster slogs dock snart igen. När nazisterna kom till makten försökte man använda sorberna för sina anspråk i öst. Inviten avvisades och repressionen slog till. Språket förbjöds, folk tvångsförflyttades och intellektuella internerades. Svårigheterna fortsatte efter kriget då det sorbiska området översvämmades av tyska östflyktingar.
I den nya staten DDR förbättrades sorbernas situation markant, åtminstone formellt. Gruppen gavs status som nationell minoritet och garanterades grundläggande rättigheter. Dock inlemmades samtliga sorbiska organisationer i den realsocialistiska statskroppen och förlorade sin självständighet. Jordbrukets kollektivisering och brutal brunkolsbrytning blev ett bokstavligt slag mot den sorbiska kulturen. Sorberna protesterade och knöt dessutom kontakter med ”opålitliga” jugoslaver och tjeckiska dissidenter. Minoriteten ansågs syssla med antistatlig aktivitet och övervakades strängt av Stasi.
Murens fall och den tyska återföreningen medförde en sorbisk vår. Statusen som nationell minoritet fanns nu inte bara på papper utan också i praktiken. Med statligt stöd byggdes institutioner som vårdade och vitaliserade den sorbiska kulturen upp. Euforin har dock ebbat ut. Det skärs i anslag och språkets ställning i skolundervisningen angrips.
Vattenfall förblir dock sorbernas verkliga fiende. Brunkolsbrytningen förintar framtidsutsikter och slår sönder sociala band nödvändiga för kulturens fortlevnad. Minoriteten består i dag blott av 60 000 människor, varav hälften använder språket aktivt. Något moderland att söka stöd och skydd i finns inte. Sorbernas tid på jorden må således redan vara utmätt. Att ett svensk statligt företag gör sig redo att dela ut dödsstöten är inte desto mindre skamligt.
Fredrik Persson–Lahusen