Malin Ekman köper allt Donald Trump säger
Hennes krönikor är förbluffande i sin sane-washing
Måndagskväll i Waukesha, Wisconsin. Kamala Harris håller ett town hall-möte med förra republikanska toppnamnet, numera avhopparen, Liz Cheney. En annan avhoppad republikan, Charlie Sykes, modererar deras ödestyngda samtal om valets höga insatser, om hur USA står inför ett fascistiskt hot. Nej, inte heller Liz Cheney, dotter till ärkerepublikanen Dick Cheney, undviker den här kvällen f-ordet, eftersom det bekräftats av Trumps tidigare stabschefer för Pentagon och Vita huset.
I skuggan där sista läktarraden möter taket ber en man om ordet under frågestunden. Han svettas och stammar men orden väller ur honom, om hur han som ”livslång republikan” inte längre känner igen sitt parti eller ens sin familj (”mina syskon fattar inte varför jag är här i kväll”). Han ber om råd – hur ska han få även sina närmaste att förstå allvaret?
Liz Cheney ger ett långt, stöttande svar och jag tänker – lyssnar Malin Ekman nu? Eller stänger hon av?
Malin Ekman, USA-korrespondenten som efter att i hemlighet ha ordnat nytt jobb hos Handelsbankens publicistiska satsning EFN hoppade av Svenska Dagbladet-tjänsten med ett radikaliserat öppet brev ekande av Donald Trump-propaganda. Och som skrev boken ”Skymning i USA” om hotet från den akademiska woke-rörelsen, och kanske är besviken på att hennes kolleger ser ett annat skymningsland än det vänsterradikala hon tecknade i boken.
Jag tänker också på Malin Ekman när jag ser förra GOP-kongresskandidaten Matt Walton, katolsk teolog, be ”woke”-demokraten Alexandria Ocasio-Cortez om ursäkt för att han tidigare ”hatat” henne men inte förstått att det var Trump-propagandan, inte hennes ståndpunkter, som var orsaken.
Jag tänker också på Malin Ekman när jag lyssnar på nyinspelade fokusgruppintervjuer från Pennsylvania, utförda av den ex-republikanska lobbyisten Sarah Longwell, där en lång rad av vanliga republikanska väljare förklarar sitt förakt och sin rädsla för Trump och vad som blivit av partiet de alltid röstat på.
… Ekman nämner inte hur uselt detta fungerade när Trump senast var president
Om det var Malin Ekman som samtalade med alla dessa republikaner, skulle hon då bara svara dem som i intervjun med tidningen Journalisten (nr 7 2024), att Trump ”tenderar att spetsa till saker, han överdriver men har ofta rätt”?
Malin Ekmans EFN-krönikor är förbluffande i sin sane-washing. Hennes referat av Trumps ”massmöte” i Madison Square Garden utelämnar helt galenskapen, rasismen, sexismen, lögnerna, hatet och de öppna hundvisslorna till Proud boys och om nazistmötet i samma arena 1939. Och krönikan dessförinnan ignorerar det mesta Trump själv sagt om sina kommande strafftullar och tar på sig att omtolka tariffpolitiken till något som låter normalpolitiskt.
Ett argument som dock citeras direkt från Trump är hans idé om att Kinatariffer ska lyfta den inhemska tillverkningsindustrin – men Ekman nämner inte hur uselt detta fungerade när Trump senast var president, eller det faktum att Biden redan har lyft amerikansk industri högt över Trumps bottennivåer.
Och precis som hon systematiskt blundar för Bidens rekordekonomi och för rekordantalet registrerade republikaner som gått över till Harris blundar hon för Trumps eskalerande lögner, som skapade mordhotande drev mot borgmästare och fabriksägare i Springfield, Ohio, som har tvingat mängder av GOP-dissidenter till tystnad, och som har tutat i orkandrabbade North Carolina-bor så mycket konspirationslögner att dessa attackerat räddningsarbetare från FEMA när de anlänt för att hjälpa.
Men Malin Ekmans budskap är orubbligt inskränkt till att Trump ”spetsar till saker, men ofta har rätt”, och att ”andra måttstockar gäller” för Trump än för Biden.
Dessa måttstockar är dock kapade åt motsatt håll: ingen annan politiker i USA har någonsin kommit undan med vad denna statskuppande, brottsfällda, bankbannlysta sexualförbrytare och penningtvättare alltjämt kommer undan med. Om Joe Biden hade sålt hela våningsplan i sitt eget hus till Saudiarabien, Kina och Ryssland, så han kunnat ta hissen till sina nya finansiärer, hade Malin Ekman knappast invänt mot granskningar. Men när detta gäller Trump menar hon att det bara är vänstermedierna som fått ”Trump derangement syndrome”.
Hennes journalistiska perspektiv är beroende av detta Trump-skapade evidens- och informationsvakuum
Malin Ekman närmast idoliserar journalisten Bari Weiss, som inför presidentvalet 2020 sade upp sig från New York Times med ett öppet brev liknande Malin Ekmans, och hon hyllades av hela Maga-etablissemanget, från senatorer som Ted Cruz och Kelly Loeffler till extremhögerinfluencers som Ben Shapiro och Donald Trump Jr.
Men hade inte tiden och trovärdigheten sprungit ifrån Malin Ekmans repris i somras? USA-valet står nu entydigt mellan, snarare än två partier, fascism och demokrati, propaganda och information, lögn och sanning, konspirationer och statistik. Och fler republikaner än någonsin lämnar Trump. Att Malin Ekman ändå tycker sig kunna stanna kvar i Maga-fållan, och ursäkta och normalisera den, beror på att så mycket av den dokumenterade kunskapen om Donald Trump är ”gömd” i gräv-longreads bakom betalvägg, eller allmänt marginaliserad på grund av populisthögerns outröttliga ”fake news”-kampanj mot ”mainstream-medier”.
Hennes journalistiska perspektiv är beroende av detta Trump-skapade evidens- och informationsvakuum, vilket skapar hennes incitament att fortsätta bekräfta det. För att upprätthålla detta speciella journalistiska sken måste Malin Ekman positionera sig så att ljuset silas in genom persiennen vid exakt rätt vinkel och tidpunkt. Flyttar hon sig någon annanstans i tankerummet exponeras lögnen.