Happy pride
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-08-06
...önskar Kristoffer Folkhammar oss alla
Det är parad i dag och jag vill fira. Med regnbågsflaggor och berättelser om olika, andra erfarenheter. Med hybris och vetskap om skillnad. Med en text om representation, självtillräcklighet och njutning.
Men: ska vi verkligen skilja ut oss? Ska vi verkligen dela in i ”vi och dem”? Ska vi bekräfta konventionella uppdelningar av kön och sexualitet? Är inte det att avstå från att riva hela skiten?
Jag vet inte.
Just nu tänker jag såhär: att svara på urskiljandet genom att visa upp sig – i en festande massa på gatan eller en specifik position i en text – är en underbar strategi. Det finns, för mig, en rungande kraft i att formulera ett begrepp som ”den homosexuella texten”. Eller för att vara alldeles personlig, liksom synligt exkluderande, blotta ångan från mina begär och febriga bevekelsegrunder: ”bögtexten”. Det är min övertygelse att det är subversivt: att medvetet låta kroppen kladda av sig på texten. Och översättningsbart: transtexten, flattexten, bitexten, den asexuella texten. Och att vi delar något.
Att vända en erfarenhet av skam och undertryckande till en verksamhet, är att på samma gång göra fruktkaka och rackartyg av den förbjudna frukten. Det är njutning och motstånd.
Nörderiet, eller frosseriet, är i många lägen det mest progressiva att mobilisera sig kring. Gå i en glittrande parad. Eller berätta om kärlek som inte vill söka legitimitet genom att kalla sig universell, som vill nå ut i världen genom att understryka sin egenart. Eller göra en film och kalla den både konst och porr, gestalta kroppar som inte passar in i han- och hon-kategorierna, göra upp med ett normerande pornografiskt narrativ och samtidigt kåta upp.
Att insistera på att ingå i en hbt-tradition; förhålla sig, lägga till, omförhandla, damma av gamla ord, komma på nya för att täppa till begreppen som läcker som såll. Och vara stolt, rent av lite mallig, nju
ta av allt det, hbt:andet, queerandet. Det är ett strålande sätt att avvisa och utarma förhärskande strukturer.
Trans-, flat-, bög-, och bi-blivandet. Och träsket som kallas representation. Jag tänker på mitt ängsliga, spända tonårsjag som satt i garderoben och genomled sina värsta ångesttoppar så fort det dök upp en bög på tv eller i en bok. Jag frågade mig:” är det bra eller dåligt att detta visas upp? Är detta goda representanter? Vad får det här folk att tänka?”
Om de där frågorna över huvud taget hade något med mig att göra så rörde de min skam, pålagd av någon annan. Som om jag var rädd att bli nersmutsad av de där bilderna av bögar, som det alltid kändes som att det var fel på – alltför promiskuösa, för feminina, för tafatta, för högljudda, för bögiga. Jag var så skyddslös inför dem. Ville knappt se dem. Samtidigt som jag skakade av längtan efter dem, sökte upp dem.
Jag tänker nu också så här: det vi hbt:s gör – texter och andra konstverk - bör göras utifrån självtillräcklighet. Och med självtillräcklighet menas: hur jävla som helst, förutom att vara pedagogiska springpojkar åt heterosamhället.
Så klart är konst och litteratur som är hbt till för vem som helst att tänka på, ägna sig åt och beröras av - det är bara det att anpassning, både i utförande och betraktande, är orimligt, ovärdigt och förminskande.
Det kan vara viktigt att vara rolig. Det kan vara viktigt att vara sorglig. Det kan vara viktigt att vara vacker. Det kan vara viktigt att vara konstig. Det kan vara viktigt att vara pornografisk.
Det kan vara viktigt att inte värja sig mot klichéer, och samtidigt inte fastna, utan högfärdigt streta vidare, ta kontrollen över stereotyperna. Visa att oavsett hur mycket skit eller glädje våra liv innehåller, så är det vi själva, våra begär, som ska styra gestaltandet av dem när vi skapar fantastisk konst.
Ett sommarminne: Staden där jag befann mig var en blomma av cigaretter och gulliga, svettiga killar. Och under samma kväll var jag inbegripen i två separata samtal med olika bögar. I det ena samtalet rådde enighet om att det är för jävligt att det aldrig skrivs, filmas eller berättas något om bögar som är glada, som njuter av sin sexualitet, som inte varit mobbade, som har det bra.
Och i det andra rådde enighet om att det är för jävligt att det aldrig skrivs, filmas eller berättas något om bögar som mår skit, som bär på en massa självhat, som får ångest av sina kroppar, som varit mobbade, som har ont.
Varför gick uppfattningarna så vitt isär? Hur kom de sig att dessa bögar i samma generation, i samma stad, i samma sociala kretsar hade så skilda uppfattningar om hur bögar porträtteras och inte porträtteras?
Givetvis för att det fortfarande finns ett behov av att bombardera: Berättelserna är inte tillräckligt många, bilderna inte tillräckligt vedertagna. Exkluderingen är fortfarande det mest påtagliga.
Författaren till SCUM-manifestet, Valerie Solanas, skrev: ”Du måste gå igenom en massa sex för att komma till anti-sex”. En parafras kan lyda: du måste gå igenom en massa representation för att komma till anti-representation. ”Anti” - inte som i ”inte skildra” utan tvärtom paradera med alldeles för mycket.
Med plymer och glitter.
Ner i din dungeon.
Skamlösa systrar går vidare i världen.
Happy Pride.
Kristofer Folkhammar