Bögar måste börja prata om sexuellt våld
I Kalla faktas granskning vittnar queera män om övergreppen
När jag var ung fanns det en profil i Stockholms gayvärld som ”alla” visste att man inte skulle gå hem med om man ville behålla medvetandet. Ofta levererades det som ett skämt. ”Håll i drinken, X är här.”
Precis som männen i Kalla fakta-dokumentären ”Våldtagen av en annan man” kunde jag inget språk där homosexuella män beskrevs som offer för en våldtäkt. När män på film eller på tv våldtogs var det heterosexuella män, ofta i fängelsemiljö, och den ultimata förnedringen bestod i att de genom övergreppet gjordes till bögar, till kvinnor. Själva skrattade vi åt att vi blivit påsatta av pojkvännen när vi sov, eller vaknat bredvid någon som vi inte ens kunde komma ihåg att vi träffat med blåmärken på märkliga ställen. Det var en del av dekadensen, den värld vi skapat i skymundan av den andra världen där vi var osynliga, monster eller överflödiga. Ett pris att betala för att kunna dansa hela natten, dricka och droga, ligga med andra män utan namn, ibland utan ansikte.
I Kalla fakta vittnar en grupp queera män om de övergrepp de varit med om, i samband med dejter, gaykryssningar, inom förhållanden och efter festen. Det är hjärtskärande berättelser, och de är bekanta. Långt ifrån alla har levt runt i storstan, övergrepp sker i alla led.
Inramningen är ibland lite mer tveksam. En enkät kommer fram till en siffra på bi- och homosexuella män som varit med om sexuellt våld och man känner kanske att man hade velat veta lite mer om metod och urval. Och stämmer det, som det sägs i programmets inledning, att Metoo aldrig nådde bögvärlden?
RFSL gav ut en antologi om sexuellt våld i htbtqi-samhället 2021. Det skrevs en bok om Staffan Hildebrand där han erkände övergrepp på två tonårspojkar på 80-talet. I USA var det just de bögar som avslöjades som faktiskt förlorade hela sin karriär. Bryan Singer regisserar inte längre filmer, Kevin Spacey skådespelar inte. Till skillnad från män som Louis CK, Johnny Depp eller Woody Allen har de ingen fanclub som backar dem, ingen som vill investera i deras återkomst eller ta dem i försvar.
Jonas Gardell menar i dokumentären att det i aktivistled finns personer som helst inte vill att vi pratar om sexuellt våld i bögvärlden i rum som inte är våra, och att detta i sin tur leder till att ingenting blir bättre. Men behöver vi en utifrån-blick? Är inte det här något som till exempel RFSL:s stödmottagning är specialiserade på, som RFSL utbildar om och skriver om? Det finns goda anledningar att inte alltid vilja blanda in heterovärlden i alla diskussioner som rör queera liv.
Jag tänker på hur transpersoner fantiseras in i olika scenarion som sexuella brottslingar. Hur bögar historiskt sett pekats ut som perversa. Det finns en Flashback-tråd som heter ”Vem är homosex-chefen som köpte pedofilsex och skyddas av Pride-rörelsen?” där jag pekas ut som pedofil. Helt utan sammanhang skriver någon mitt namn, och där är det, tatuerat på nätet.
Med detta vill jag inte på något sätt förringa de modiga män som medverkar i Kalla fakta. De här historierna bör berättas och även bögar ser på tv. Men det är just inom bögvärlden och de queera sfärerna som de mer ingående diskussionerna om normer, om samtycke och gränsdragningar, om droger och alkohol, och om samkönat sexuellt våld måste ske.
I programmet får vi följa Axel som efter två år och åtskilliga intervjuer med olika utredare, går mot rättegång. Han har själv lyckats identifiera mannen, han har ljudinspelningar från våldtäkten och dokumentation av sina skador. Mannen fälls och Axel får frågan om han är glad att han anmälde. Han tänker länge och svarar ”Nej”. Han var 25 när det hände, nu är han 28. En våldtäkt är en orättvisa som fortsätter att eka mellan väggarna trots att någon blir straffad.