Skridskogurun Thomas Storm: ”Sen cyklar jag ut för ett stup”
Uppdaterad 08.57 | Publicerad 07.53
FARSTA.
Det är viktigt med ”ett bra sitt”, annars finns risken att det blir ”tugga knopp”.
Klockan är 05.00 när Thomas Storm kommer paddlande i en kajak på sjön Orlången i Farsta i södra Stockholm.
Villkoren för intervjun är att paddla sjön runt och lyssna på vad storlommen har att säga, och eftersom villkoren för en intervju sällan är så specifika är jag på plats innan solen gått upp.
– Igår tyckte jag att jag hörde Verner Perssons röst i lommens sång.
”Stormen” som han kallas, nyss fyllda 68, står upp på en flytbräda under den nära två timmar långa färden runt sjön.
Vi pratar om Des Moroney, transfetter, Vladimir Jurzinov, allt däremellan, och så är vi nära att krocka med en bäver.
Sedan slutet av 60-talet, när Thomas Storm gav upp sin egen spelarkarriär efter en skada, har han lärt unga ishockeyspelare att åka skridskor, använda handlederna, träna och äta och leva på rätt sätt, raka in pucken, hitta ”ett bra sitt”.
Han har tränat alla möjliga sorters spelare, från de i Tumbas lovande 65-lag till stjärnorna i Detroit Red Wings.
– Jag är född 1956, det var ungefär då teven uppfanns. Vi hade det ganska knapert när jag var liten, stampat jordgolv i källaren, och jag minns att vi fick låna en teve, en sån med myntinkast, och eftersom vi inte hade någon bil så körde vi teven hem från Tumba centrum med en skottkärra.
”Morsan var snäll – lät oss åka trots tunn is”
Det blev ishockey-VM på teven och när pengarna tog slut rusade lille Thomas ut till kylskåpet och började flytta magneter, och det var inte Sven Tumba och Lasse Björn som bytte positioner, utan Aleksandr Ragulin och Anatolij Firsov, de ryska superstjärnorna som gjorde lite som de ville på isen, oavsett vilka de mötte.
Där och då föddes kärleken till ishockeyn, skridskoåkningen, de tekniska detaljerna.
Stålet mot isen.
– När den första nattisen lagt sig på sjön där vi bodde följde morsan med oss ner, hon var snäll och lät oss åka trots tunn is och hon knöt fast oss i ett långt rep ifall vi skulle gå igenom.
Känslan var obeskrivlig och på isarna på Uttran och Kassmyrasjön kom ”Stormen” så småningom – och i skenet av byggstrålkastare som han släpat dit – att träna Tumbas 65-lag med Challe Berglund, Per Nygårds, Håkan Andersson (senare chefsscout i Detroit), Harri Tiala med flera.
Det blev starten på en vinglande levnadsbana på världens alla ishockey-rinkar.
Håkan Andersson har berättat att Storm alltid var full av idéer och mer än gärna testade nya saker oavsett om det gällde klubbteknik eller slipning.
En gång monterade han isär ett stort transportband ute i ett grustag eftersom han behövde vikter till en träning (en vikt sprayades rosa och fick smeknamnet ”grisen”) och inte sällan hämtade Storm inspiration från den sovjetiska ishockeyn.
”Blev påkommen och jagad av militärpolis”
Träkula istället för gummipuck på asfalten under sommarträningen, klassisk musik i högtalarna i ishallen.
– Jag lärde känna Verner Persson, ishockeyledare och journalist, han hade rysk mamma och svensk pappa och hade studerat på den sovjetiska sporthögskolan. När det ryska landslaget kom hit var han tolk och då fick jag stå med mina Tumba-grabbar och titta på. Jag filmade en del och det var okej för ledarna. Var det andra där, Leif Boork och Tommy Sandlin som också var nyfikna, kunde ryssarna ställa upp på blå och dra några slagskott, sedan gick de in igen, men när jag och Verner var ensamma körde de som vanligt.
– Sedan började jag åka till Sovjet med pensionärsgrupper som skulle kolla cirkus och teater, men jag smet iväg och filmade inne på CSKA:s träningsanläggning. Jag hittade ett hål i ett staket men blev påkommen och jagades ut av militärpoliser med Kalasjnikovs. Men det var lugnt, jag var bra tränad på den tiden.
Med sig hem hade han unikt filmmaterial med övningar som håller än idag.
– Min brorsa var tv-tekniker på Luxor och han lyckades bygga en mottagare som kunde få in sovjetisk teve, de hade ganska starka sändare på den tiden, och då kunde jag få in svartvit sovjetisk ishockey på teven hemma i Tumba. Under hockey-VM 1981 kom Viktor Tichonov in på mitt rum när jag och Christer Rockström satt och redigerade, han såg de där svartvita bilderna från den sovjetiska ligan sedan dröjde det bara någon månad innan ishockeyn släcktes ner i Sovjet och bara sändes lokalt.
Nere i källaren i Thomas Storms villa i Farsta finns några av kassetterna bevarade, och det finns så mycket gott att jag genast vill sätta på en kanna kaffe, baka en sockerkaka och stanna hela dagen, kvällen, natten, kanske veckan ut, kinesa på soffan en månad eller två.
Ett band är märkt ”Per-Erik Eklund”, ett annat ”CCCP-uppspel”, och så är det lätt att fastna för ”Finsk teknikträning” och ”Krobbe”. .
– Krobbe! Världens bästa händer, säger ”Stormen” och slänger in ett band som visar det sovjetiska landslagets uppvärmningar under junior-VM i Norrköping julen 1983/1984.
– Då bodde jag i domarrummet i två veckor och filmade allt.
Vad är det med den gamla sovjetiska ishockeyn som du gillar så mycket, frågar jag samtidigt som jag måste uppbåda all kraft jag har i kroppen för att inte skämmas över frågans enfald.
”Jobbar mycket med sittet”
De var ju bäst, och i perioder totalt överlägsna.
– Det är som jazz, de väljer ett tema och så kör de bara. Det svänger samtidigt som de har total kontroll och är fullständigt avslappnade. De ryska tränarna brukade säga ”det räcker inte med att kunna, man måste svettas också, det räcker inte med att svettas, man måste kunna också”. Det är den blandningen, av kunnande, skicklighet och träningsvilja. Tumba sade en gång när Sverige fått stryk mot ryssarna, att ”vi svenskar är här uppe”, och så satte han sig ner, ”ryssarna åker här nere”.
– De jobbar mycket med sittet.
Åka köttbulle, skjuta hare, tugga knopp.
Sittet.
Varför är det viktigt med ett bra sitt?
– Det funkar ju inte att stå på isen som en stork, utan understödsyta, då faller allt, säger den 68-årige skridsko-schamanen och går igång.
– I början lär man sig grunderna, upp på stålet från lädret, tät isättning, långa glid. Det är med skridskoåkning som med spjutkastning. Man kan inte kasta spjut med handleden, alla muskler mellan lilltån och lillfingret måste användas. Det är samma med skridskoåkning. Engagera alla muskler, jobba rätt vinklar, låg tyngdpunkt, frekvens.
Sittet.
Tänk på Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg, Paul Coffey eller varför inte Daniel Widing, och ni ser ett perfekt ”sitt” framför er.
Efter framgångarna med Tumbas 65:or flyttade Storm till Djurgården och Leif Boork, senare tog han hand om AIK:s lovande spelare födda tidigt 70-tal och spelare som bröderna Huusko, Mattias Norström och Niklas Sundblad, för att nämna ett par.
”Notan” brukar säga att han aldrig hade tagit sig till NHL om det inte varit för Thomas Storm.
”Packade slipgrejer och cyklade till Jönköping”
Men någon båsuggla blev det inte av ”Stormen” som trivs bäst på andra sidan sargen, där stålet möter isen.
– Ska man vinna matcher måste man vara hård. Skärp dig! Du spelar inte mer! Sitt där och tugga knopp! Jag tyckte det var svårt att kombinera det och nästa dag få spelarna, som kanske var besvikna på mig för att de inte fått spela, att lyssna på mig på isen, att jobba in nya rörelser. Och sedan är det mycket resor. Vad fan, jag gjorde ju ingenting annat än satt på en buss. Och så alla matcherna, tre gånger 20 minuter, det tar ju sån jävla tid! Varför ska jag sitta på en buss när jag kan vara hemma på Zinken eller i Tumba ishall och hjälpa spelare? Nä, jag insåg tidigt att det där inte var något för mig.
Samtalet far och flyger åt alla håll, vi pratar slipning, Z-kanaler, Gilbert Perreault och om den gången Sune Bergman och HV71 ville lära sig lite om slipning.
– Jag packade ner slipgrejerna och cyklade ner till Jönköping.
1995 vann HV71 SM-guld.
Storm visar upp ett foto på Hammarbys 92-lag som han gnuggade hårt, i en av alla cuper de tog hem vann laget de fyra slutspelsmatcherna med sammanlagt 40-0.
Laget innehöll spelare som Erik Gustafsson, János Hári, Patrik Nemeth, Fredrik Claesson, Fredric Weigel och Gabriel Landeskog.
Vi läser ett tackbrev från Scottie Bowman från tiden i Detroit där han fick chansen att arbeta med ynglingar som Niclas Lidström och Pavel Datsyuk, och efter Stanley Cup-vinsten 1997 blev han sittande en sen kväll med Bowman i Joe Lewis Arenas festlokal.
– Frågorna bara haglade. Vad händer om man tar bort rödlinjen? Är det dags att öka storleken på rinken? Vilken bil är bäst, Volvo eller SAAB? Han gav mig ett råd också. ”Det här ska du göra för att få respekt, du ska alltid ta betalt, bäst betalt”.
– Så det ska jag börja med nu… (skratt).
Det är så dags.
– Ja, äh, skit i pengar.
”Cyklar rakt ut för ett stup”
52 år i ishockeyns tjänst, men på rören-professor från Kassmyra är långt ifrån färdig.
– Däremot är jag sugen på att starta föreningen ”Stockholms ishockeytränare”. Jag tror att det är dags att återuppliva Arne Strömbergs gamla idéer om att samla kunskap, och det behövs mer än någonsin. Ishockeyn i Stockholm blöder. Till en början tänker jag att vi håller kunskapen här, innan vi börjar hjälpa de andra ute i landet. Så får det bli.
I höst kommer Thomas Storm att vara tränare och instruktör på Tumba ishockeygymnasium, hjälpa till i Ältas ungdomsverksamhet, driva sina egna camper och köra privatlektioner.
Efter att ha tränat Dalibor Dvorsky (draftades som tia sommaren 2023) sedan han var nio år har han fått en ny slovakisk adept som, enligt Storm, ”faktiskt är strået vassare”.
Hur länge ska du hålla på?
– Tills jag blir 100 år. Sedan tar jag av mig hjälmen och cyklar rakt ut för ett stup.
Innan vi skiljs åt efter två timmars paddling med bävrar och lom, ytterligare några timmars rotande i källarförråd, VHS-lådor och bodar fulla med skridskoslipmateriel, får jag ett kompendium i näven.
– Det där är ”Morgondagens ishockey”. Verner Perssons manifest. Läs det, säger ”Stormen” som uppenbarligen inte har gett upp.
Det är aldrig försent att hitta ”ett bra sitt”.
