Europas jättar darrar i kylan

Sportbladets Simon Bank: Men snart har de hämtat andan

SEVILLA

Europa jättar vacklar, Spaniens mest av alla – alltså letar man efter något tryggt.

Jag åkte för att se Valencia.

Vad jag fick?

En jätte till som tappade balansen.

Färgerna är annorlunda mot senast. Från surfarnas Tarifa rullade bilen genom en del av det där roströda, men lika mycket var grönt och försiktigt murrigt. Vinterns Andalusien är något annat än om somrarna, apelsinerna ramar ännu in gatorna i Sevilla, men de hänger som krossade gatlyktor.

Real Betis hänger också.

En av Spaniens märkligaste föreningar har tappat glansen den hade för ett par år sedan. I går spelades en match som skulle handla om pojken som bar mycket av just den glansen: Joaquín, hjälten som lämnade Betis i somras, kom hem med sitt nya lag.

Tidningarna skrev, tv sände direkt, och Joaquín och hans pappa sa alla de rätta sakerna.

– Om jag gör mål blir det mitt livs sorgligaste, sa Joaquín.

– Joaquín lämnade inte Betis – han lämnade Lopera, sa hans pappa.

Manuel Ruiz de Lopera, den förre presidenten/diktatorn/galningen, vinner inga populartitetsomröstningar i den här stan. När Joaquín förhandlade med Valencia gjorde Lopera allt för att förnedra honom, bland annat tvingade han iväg honom på lån till Albacete, Spaniens förmodligen minst glamourösa lag.

Joaquín försvann till Valencia till slut, i går var han tillbaka.

Åtta minuter i hemkomsten

Sevilla var kallt och rått som oktober i Göteborg, jag kröp ner i ett arabiskt bad inne i stan och det enda som fick mig att gå upp var tanken på att få se Joaquíns hemkomst.

Han fick bara åtta minuter.

Det faktum att Quique Sanchez Flores lät honom sitta på bänken, och det faktum att Betis vann med 2–1 inför ett sjungande, gungande (och så in i helvete genomblött) Ruiz de Lopera-stadion säger väldigt mycket om både Betis och Valencia.

Flores är en Valencia-tränare, och de sysslar inte med nostalgi och romantik. Betis tränas av den egomaniske Luis Fernandez och sysslar enbart med att göra det oväntade.

Den senaste månaden har Betis ägnat åt att slå ut Real Madrid ur cupen (vilket, å andra sidan, även Öxabäcks damlag hade gjort. Trots att de inte finns längre) och att spela oavgjort mot Barcelona. Valencia har däremot fått tillbaka ett kompani skadade spelare och hittat hem till sin gamla vanliga, malande spelmodell.

Inför matchen i går hade ”Los Che” vunnit sex raka ligamatcher. De har gjort det tre gånger förut, två av dem (1942, 2004) har de vunnit ligan.

Det finns inte många lag i Europa som varit lika skickligt taktiskt styrda de senaste tio åren som Valencia varit. Flores bygger på samma modell som sina företrädare, i stort sett med samma spelare. Ryggraden är hård som flinta, på kanterna finns Spaniens bästa yttrar i Vicente och Joaquín, längst fram löper skyttekungen David Villa alltid begåvat i 90 minuter.

Modellen gör spelarna, inte tvärtom. Till skillnad från exempelvis Barça tror jag att samtliga spelare i Valencia är utbytbara (bara inte alla samtidigt, som i höstas).

Inget syntes här

När jag kom till Sevilla i går var det alltså för att ta reda på om Flores har ett lag som kan vinna ligan redan i vår.

Det har han nog.

Men inget av det syntes här.

På Ruiz de Lopera skalade folk sina nötter, åt sina bocadillas, rökte sina cigaretter, köpte sina lotter av en tjock farbror med kalkkritor och cigarr, och såg sitt lag flytta matchen; från Valencias kontrollerade temperament till sitt eget pulserande, passionerade. Rivera skulle inte platsa på Valencias bänk, men i går var det han som bestämde över tempot på mittfältet.

David Villa gjorde 1–0 efter ett strålande växelspel, men Robert De Pinho kvitterade direkt och gjorde 2–1 på en sanslöst billig straff i andra halvlek.

När Joaquín, alldeles för sent, blev inbytt rullade hans våg runt stadion. Det var hans folk som sjöng:

– Joaaaaquín… Joaaaaquín… Joaaaaquín…

Men det var inte Joaquíns match eller kväll. Luis Fernandez sprang längs sidlinjen i en laxrosa tröja, han kommer aldrig att lyckas med ett storlag men är som gjord för regniga kvällar med stort motstånd.

Slitna efter VM

Nu är Betis över strecket igen, medan Valencias svit spruckit.

Det är knappast en slump att alla Europas jättar – så när som på Inter – darrar just nu. Spelarna är slitna efter VM, det är som om de hämtar andan inför den stora spurten då allt avgörs.

Våren är till för Lyon, Chelsea, Barcelona och kanske Valencia.

Just nu är det bara vinter, och kallt till och med i Sevilla.

Storlagen som vacklar

Simon Bank