Jo, Halmstad – det går att vända trend
Publicerad 2014-04-18
Vi säger samma saker till varandra som innan.
Vi gör samma saker som vi gjorde tidigare.
Men bit för bit dräneras vi på kraft, på energi.
När du är inne i motgångens spiral förändras alla förutsättningar.
Tillvaron är rörelse. Och när allt går som det ska eller går som du vill rör du dig med lätthet framåt, uppåt. Rörelsen blir något självklart.
Men så har du otur i en match, du spelar bra, men förlorar med uddamålet, du börjar tänka, fundera och det självklara kommer nu med en fördröjning och den där fördröjningen gör att du förlorar även nästa match, fördröjningen stoppar upp rörelsen, framgång vänds till motgång.
Och det är nu som de lätta benen blir tunga, det är nu som man börjar ta fel beslut eller inga beslut alls och ibland vet man knappt själv varför man hamnar i passiviteten, ibland hittar man ingen orsak.
Det är som när IFK Göteborg besegrar AIK i den första omgången och direkt skapar lugn och ro, men sedan ger bort hemmapremiären mot MFF efter en tam första halvlek och sedan, trots stabilitet och ledning efter den första halvleken mot BP, tappar det mesta och också segern efter paus.
Varför? Hur?
Finns det negativa latent i gruppen? Och bryter ut innan motgången ens visat sitt vidriga ansikte?
Tillvaron är rörelse och motgångar tillhör tillvaron.
För mycket av idrotten och idrottspsykologin inriktar sig på ett idealtillstånd.
Höga målsättningar
Att det handlar om att se sig som en vinnare så blir man en vinnare. Men vad händer efter några förluster? Blir det inte en diskrepans mellan verklighet och vision och kan inte den diskrepansen slå dig till marken?
Under många år var vi i Kalmar FF skickliga på att vända negativa trender.
Och vi gjorde det genom att aldrig fokusera på resultatet. Vi hade inte en massa höga målsättningar som drog ner oss, som fick oss att känna oss värdelösa om vi inte var i närheten av att uppfylla dem.
I stället försökte vi kontrollera det vi kunde kontrollera.
I stället för att prata om att vi var tvungna att vinna nästa match – för hur skulle vi kunna kontrollera det fullt ut, vi kunde ju göra en riktigt bra match, men våra motståndare kunde helt enkelt vara bättre och besegra oss ändå – pratade vi om att gilla situationen vi var i.
Vi fokuserade på kampen. På att jobba oss trötta. På att vara ett lag som berömde varandra, uppmuntrade varandra och att göra det oavsett om vi låg under eller ledde.
Kontrollera det du kan kontrollera.
Och du kan faktiskt kontrollera en hel del när det kommer till hur du hanterar det som sker i matcherna.
Det är bara det att alltför många i ett lag låter sig vara utlämnade till en slags godtycklighet. Låter sig styras av enskilda fram- eller motgångar.
Vem fascineras inte av lag och idrottare som kan bibehålla energin, som kan bibehålla rörelsen trots att de ligger under eller har förlorat?
De flesta av oss tystnar, stannar upp.
Det är där spelarna i Halmstads BK, Mjällby AIF, BP, Falkenberg är. Eller på väg till. Tystnadens landskap.
Hur tar man sig därifrån?
Ett skådespel i starten
2010 hade vi en tuff period. Vi kämpade, vi slet, vi sa de där klyschorna till varandra, vi gjorde det vi brukade göra, ändå lyckades vi inte vinna matcher.
Fotbollen kändes jobbig och jag ville tillbringa så lite tid som möjligt på planen, i omklädningsrummet.
Då bestämde jag mig för att göra tvärtom.
Och såg till att vara på plats en timme tidigare till varje träning än vanligt. Var ute på planen långt tidigare än de andra. Överdriva engagemanget, snacket, känslorna och visa de andra att motgångarna inte påverkade mig, att jag njöt av att spela fotboll oavsett vad.
Till en början var det ett skådespel. Men snart insåg jag att det genuina ersatte. Rörelsen, energin kom tillbaka till mig och snart också till de andra.
Vi vände den negativa trenden. Vi började vinna fotbollsmatcher igen.