Fem punkter: IFK Värnamo-AIK
Publicerad 2024-08-31 17.13
VÄRNAMO. Per Bohmans fem punkter från IFK Värnamo-AIK på Finnvedsvallen.
1. Grå eminensen är tillbaka
IFK Värnamo ömsar skinn. Inte på det där sömlösa sättet, att det faller av när kroppen är redo. Nej, det här har varit sårigt och jävligt. Efter en segerlös sommar (nu uppe i åtta raka utan vinst) kände styrelsen ett behov att agera. Anes Mravac, som handplockats av sjukskrivne sportchefen Enes Ahmetovic, kickades. Då valde även sportchefen att säga upp sig.
Ahmetovic, som genom åren målmedvetet skapat sig en stark medial närvaro, har gjort en poäng av att vara överdrivet storsint i efterspelet. Men bakom den (lite tillgjort?) diplomatiska fasaden kan alla normalbegåvade skymta en bitter konflikt.
Nu har ständigt aktuelle Ferran Sibila (fjärde svenska klubben som 36-åring!) och den grå eminensen Jonas Thern fått förtroendet att styra upp ett Värnamo i fritt fall.
2. Guidetti var fin med bollen – men AIK hade problem
Lamine Dabo Fanne anlände till Sverige sent i natt efter att ha skrivit på Luton (ansluter dock till den engelska klubben först efter säsongen). Stjärnskottet var inte redo att starta, så AIK fick klara sig utan honom och den sålda Rui Modesto.
Följden: kalabalik i Mikkjal Thomassens startelva. Taha Ayari kastades in som wingback till höger, nye Onni Valakari placerade sig bredvid Anton Salétros och Bersant Celina på centralt mittfält. John Guidetti fick sin första start för säsongen i en roll som ytterforward.
Om han tog chansen? Jodå. Guidetti visade att en av hans styrkor är det välskolade länkspelet. Inom ett par minuter väggade Pittas och Guidetti metodiskt med varandra innan cyprioten behärskat kunde stöta in 1-0.
Men alla förändringar i startelvan, och nya spelartyper, gjorde att det som varit AIK:s stora styrka under Thomassen helt försvann: det aggressiva, höga presspelet.
Guidetti, för att ta ett exempel, var skicklig och fin med bollen men är (just nu) inte en löpare på samma sätt som Modesto, Omar Faraj eller Dino Besirovic.
3. Hänsynslöst? Ja. Fel? Nej.
För AIK hade trots det tidiga ledningsmålet konkreta bekymmer. Värnamo kontrollerade spelet och siktade särskilt in sig på den ovane Taha Ayari. Den i grunden offensiva mittfältaren hanterade inte det defensiva positionsspelet. När han skulle falla stötte han, när han skulle stöta så föll han. Ayari bottnade inte i rollen. Pigge Värnamo-yttern Franck Junior Agyei fick stort utrymme och redan efter arton minuter kände sig Mikkjal Thomassen tvungen att agera.
Andra tränare hade kanske väntat till halvtid. Men färöingen är totalt osentimental. Det är ingen hemlighet utan ett starkt skäl till att han anställdes som tränare för AIK.
Han underkände sin egen uttagning (samt Ayaris prestation) när grabben fick jogga ut till bänken. Man kan tycka att det är hänsynslöst, men jag kan också förstå om Thomassen var orolig och förbannad (han skällde som en hund vid sidlinjen).
4. Har de undertecknat ett icke-aggressionsavtal?
AIK:s balans hade varit skev. Anton Salétros, Onni Valakari och Bersant Celina tillsammans gav en för offensiv slagsida. Inte minst då både Guidetti och Pittas också startade. Sånt leder inte sällan till att ambitionen slår bakut, att allt blir precis tvärtom det man tänkt sig.
Strukturen i laget blev alltför porös när det visade sig att hela gänget med anfallsinriktade spelare inte var tillräckligt bra på att faktiskt kontrollera bollen. I stället behövde de lägga sin energi på något de inte behärskade fullt ut: ett bevakande snarare än pressande försvarsspel.
Mikkjal Thomassen plockade helt rimligt bort Valakari i pausen och gav unge Stanley Wilson, en mer utpräglad grovarbetare, chansen istället.
Det förändrade inte matchbilden nämnvärt, men det stabiliserade AIK. Emin Grozdanic gled runt och fördelade boll, Simon Thern tog löpningar och hemmalaget slog hundra inlägg. AIK höll hårt i sin ledning. Mot ett lag som Värnamo fungerar det, då smålänningarna verkar ha skrivit under ett icke-aggressionsavtal i offensivt straffområde.
5. Det var inte vackert, men det var AIK
Femte raka segern. Jag vet inte hur många matcher jag sett genom åren där Gnaget varit något sämre mellan straffområdena men något bättre innanför – och därför vunnit.
Den där mentaliteten och motståndskraften försvann under några svajiga säsonger. Nu är den tack vare Mikkjal Thomassen tillbaka. AIK är tunga, tuffa och resultatoptimerade.
När presspelet inte riktigt fungerar kan AIK, precis som mot Brommapojkarna, ta tre poäng tack vare ett laglojalt, lågt försvarsspel. Där ska mittbackarna Sotirios Papagiannopoulos, Benjamin Tiedemann Hansen och Mads Thychosen ha stort beröm.
Det var inte vackert, men det var AIK.
Om några månader (veckor!) kan pendeln svänga igen, det gör den alltid. Då kommer larmen höras över Solna: ”Vi har ju inget eget spel!”. Men just nu är jag övertygad om att alla svartgula accepterar läget fullt ut.
Varför skulle de inte göra det?
AIK har kämpat, sprungit och försvarat sig från bottenstrid till att ha en realistisk chans på Europaplatserna.