Bank: Om det kan bli värre? Absolut

Bråk i klubbledningen, oro kring tränaren, en spricka mellan stjärnorna, slagsmål på planen och förlust mot Valencia.

Om det kan bli värre?

Visst. På onsdag spelar Barcelona samma match en gång till.

Först av allt måste det sägas: Om alla matcher såg ut som Valencia–Barcelona så skulle jag aldrig göra annat än att se på fotboll.

Jo, kanske äta middag. Göra barn. Äta dessert.

Men sen hade jag velat se en match till. Och en till.

De första trettio minuterna hade allt, en intellektuell dragkamp mellan olika taktiska temperament; Barças flödande positionsförflyttningar och tillit till individen mot Valencias strypta, vattenpassritade 4-4-2 med hysteriska kontringar.

När Barcelona anföll var det som om de spelade mot ett sådant där Fussball-spel med gubbar på stålskenor. Först skulle de ta hitta in med instick förbi det defensivt balanserade mittfältet (Angulo istället för Joaquin, för att jäklas med Zambrotta-Ronaldinho). Sedan skulle de sticka in bollar likadant bakom backlinjen.

Valencia spelade drömfotboll

Barcelona var bra. Hade de haft en hel Eto’o i stället för en lite trubbig Gudjohnsen så hade de gjort mål före paus och kunnat spela ut.

Men Valencia var en dröm att titta på. De är svåra att förstå sig på i år, eftersom de bara är det där hyperstarka laget hemma på Mestalla. Borta ser de ut som i Madrid senast (0–3 mot Getafe) eller som när jag var och såg dem bli blåsta av planen i Sevilla häromveckan.

Det är som om de inte klarar att uppbåda all den där koncentrationen som krävs för att spela Valencia-fotboll när de inte har publiken och Manolos Mestalla-trumma i ryggen.

Kan de vinna ligan? Kanske. Som Sevillas högerkant (med Jesús Navas och världens bäste högerback i Danny Alves) såg ut i första halvlek i går så är Sevilla favorit till titeln tillsammans med Barça.

Monchis Sevilla är lätt att tycka om.

Barcelona är mer komplext.

Jo, faktiskt. Efter alla framgångar, alla vackra år och alla Ronaldinhos leenden – här och nu vill jag komma med ett erkännande:

Jag har aldrig varit mer tilltalad av Barcelona än nu.

I tre år har det varit som att titta på ett enda långt avsnitt ur Familjen Bra. Spelarna kramas, laget vinner matcher, de spelar vackrast av alla, Laporta är snygg och Rosell en filmstjärna, ledningen håller Unicef i handen och samlar goodwill på en hög så hög att den skymmer la Sagrada Familia.

Det har liksom varit för okomplicerat, för bra, för länge.

Alla klubbar genomgår sina kriser, och det här är Barcelonas första riktigt djupa på väldigt länge. Alla de här superklubbarna, med trupper bredare än Ronaldinhos pannband, samlar superspelare med superegon i sina superomklädningsrum för att försäkra sig mot kriserna.

Till slut är det ändå precis som med en portförbjuden Ronaldo i en chokladbutik.

De kommer ändå.

Barças kris är ingen överraskning, frågan är bara hur djup den är och hur djup den blir. Ursprunget till konflikten visade de själva upp för hela världen för två år sedan, i dokumentären Barcelona Confidential. Där såg vi hela pojkbandet som tog över och ledde klubben tillsammans; Laporta, Rosell, Ferran Soriano, Txiki, Marc Ingla. I slutet pratade de själva om sprickan mellan Rosell och Laporta.

Ett fascinerande drama

Nu, två år senare, är den sprickan själva spelplanen för Barças kris, och nu syns den till och med på planen.

Det är ett fascinerande drama, den svaghet som gör att de blir intressanta att se på riktigt. Om Barcelona vinner ligan eller Champions League i år också så har de besegrat hela världen inklusive sig själva. Den segerfesten vore underbar att se.

I går skar David Villa sönder Barças darriga backlinje i en blixtsnabb kontring, Marchena och Angulo drog i sär dem i en annan.

Om första halvlek var kontroll så var den andra ett exploderande, emotionellt kaos. Matchen var perfekt på det sättet också.

Efteråt satt Frank Rijkaard och sa att 1–2 var en fin väckarklocka inför Champions League-mötet med Liverpool på onsdag. Skitsnack, förstås, men vad skulle han säga. Nu handlar det om överlevnad.

Barça är bättre än Liverpool i grunden, men det som borde oroa Rijkaard i dag är vad han såg i går. Barcelona hade 67 procents bollinnehav före paus, men det var ändå Valencia som bestämde.

Det finns inte många lag i världen som kan styra en match utan att ha bollen, men Valencia har lärt sig det. På onsdag kommer läromästaren till Camp Nou.

Rafa Benitez, heter han.

Han tar med sig Crouch, Kuyt, Gerrard och ett lag som också kan vinna utan att röra bollen.

Plötsligt spelar det osänkbara Barcelona för att inte sjunka handlöst. Tänka sig.

Simon Bank