Rydström: Krävdes att vi såg längre bort
Publicerad 2014-05-30
Rydström: När världen kom till Kalmar betydde det också att jag blev bättre
Det fanns en tid då Kalmar FF bestod av kalmariter, ölänningar, en skåning och så jag från Blekinge.
Om vi var bra? Inte särdeles.
Vi pendlade mellan allsvenskan och den näst högsta divisionen och vi drömde om att etablera oss i allsvenskan. Längre vågade vi inte drömma.
Det var först när vi höjde blicken och såg längre bort som vi blev riktigt bra.
Det var först när Nanne Bergstrand insåg att vi behövde spetskvalitet i form av offensiva brasilianska spelare som vi blev riktigt bra.
Han samlade stommen av spelare som hade varit länge i Kalmar FF och förklarade vad han förväntade sig av oss. Vi skulle börja värva utländska spelare och det kunde innebära att det vi var vana vid skulle förändras. Det kan ju bli så när människor möts. Men i stället för att kräva att de skulle bli som oss skulle vi låta dem vara de individer som de ville vara. Precis som vi fick vara de individer som vi ville vara.
Fick nya influenser
Det var vår integrationspolitik.
Jag gör mig dock inga illusioner att det var ett barmhärtighetsbeslut från Nannes sida att det blev just brasilianska spelare som vi började värva. Det handlade krasst om att den brasilianska spelarmarknaden var i kaos och att vi kunde få riktigt bra spelare till allsvenskan för en rimlig ekonomisk kostnad.
Det goda med det var emellertid att jag inte behövde byta miljö för att få nya influenser. Och det som började med brasilianska spelare fortsatte med afrikanska spelare och med spelare från Kosovo och Serbien och den självklara insikten slog mig; man kan ha väldigt mycket gemensamt med människor som man inte ens talar samma språk som.
Vi tror att vi har mest gemensamt med dem som kommer från samma plats som vi själva.
Det är emellertid ett tankefel.
Det är klart att det kan finnas referenspunkter som är enklare att förhålla sig till om man gick på samma skola eller såg samma tv-program och våra brasilianska spelare skrattade inte åt ”Nilecity” (eftersom de inte hade sett ”Nilecity” och eftersom de inte riktigt förstod humorn i Robert Gustavssons dialekter) och de hade inte koll på svensk musik, men i omklädningsrummet, på träningsplanen, i matchsituationer lärde jag mig att det inte är det som räknas. Jag lärde mig att det gemensamma handlar om andra saker och att det går djupare än etnicitet.
Saknar bärkraft
För om resonemanget med ursprung skulle ha bärkraft skulle jag ju ha mest gemensamt med människorna jag växte upp tillsammans med i Listerby. Hur många av dem umgås jag dagligen med som 38- åring? Ingen.
Och det var ju inte så att vi – när Kalmar FF bestod av kalmariter, ölänningar, en skåning och jag själv från Blekinge – umgicks i härliga samkväm där vi omfamnade varandra i förbrödring och hade storkok och ljusstöpning och alltid kämpade för varandra och där lagmoralen var exemplarisk.
Snarare tvärtom.
Fick dynamik i laget
Och jag lärde mig också att de brasilianska spelarna – som vi gång på gång klumpade ihop och tilldelade kollektiva egenskaper – var väldigt olika som personer och när folk påstod att brassarna var egoistiska glömde de att det två största egoisterna som vi hade var Petter Wastå från Torsås och jag själv.
När vi fick en dynamik i laget, när vi fick olika personligheter, med olika egenskaper och perspektiv reste vi oss från etableringstankar till att faktiskt bli ett lag som kunde utmana om SM-guld.
Och för min personliga del betydde det också att jag blev bättre.
För världen kom till Kalmar FF.