40 000 hjärtan ska få Friends att skaka
Bank: Kamp blir det säkert – men möjligheterna för match är sämre
Ryggar strejkar, lår gör ont, huvuden har feber. I ett derby som berövats på sina viktigaste spelare får vi ta vad vi får.
Det är inte så illa.
40 000 hela hjärtan räcker bra för mig.
Man behöver inte ens veta för att förstå.
Innan den här säsongen ens dundrat igång på allvar stod jag med Dickson Etuhu i en gång under Friends Arena och såg hur han skakade.
Han har spelat i väldigt mycket rikare och starkare klubbar än AIK, i väldigt mycket rikare och starkare ligor än allsvenskan, men hans kropp hade redan fått lära sig hur det känns att förlora ett Stockholmsderby.
Hammarby hade slagit AIK i cupen, Etuhu darrade som om han hade feber.
Fyra försvagningar
Så känns det.
Det spelar ingen roll att serien knappt börjat, att Djurgården just i dag är bäst i stan, eller att stockholmsfotbollen mår som en prins på svensexa.
I kväll kommer 40 000 att blåsa liv i biografen Friends Arena och få vuxna män att skaka.
Förutsättningarna för kamp kan inte bli bättre, men möjligheterna till match har definitivt försämrats i veckan.
Om jag skulle tvingas plocka bort fyra spelare från det här derbyt för att försvaga det så hade jag utan att tveka pekat på Per Karlsson (AIK:s defensiva försäkring), Henok Goitom (en av allsvenskans viktigaste spelare), Johan Persson (Bajens mittfältssheriff) och Kennedy Bakircioglu (foten som ger Bajen luft).
Och här står vi.
Karlsson är borta, Goitom dundertveksam, Persson har varit febersjuk men lär spela och Bakircioglu står och faller med ett lår.
AIK har både mer att fundera på och större press på sig, och de har också längre att gå innan de hittat exakt rätt i sin spelidé. Andreas Alm har försökt lägga till saker i sin verktygslåda inför den här säsongen, men alla redskap ligger inte precis där han vill ha dem än.
Framför allt har AIK haft problem att ta sig fram till de enkla avsluten och snälla målen.
Nannes nötande har effekt
Hammarby? De är som mest imponerande när de är som sämst.
Av och till tappar de både spel och ordning. De gjorde det mot Djurgården, de gjorde det i öppningen av cupmatchen mot AIK (när Nanne Bergstrand testade ett van Gaalskt 5-3-2), de gjorde det i sekvenser mot Örebro senast. Men det är ju också då, när allt vacklar, som man ser vad en ryggrad är värd.
Femton månader med Bergstrandskt nötande har gjort själva grunden i spelet så pass stabil att Hammarby alltid kan starta om aggregaten och börja om från noll igen. Varje gång de gått vilse har de hittat hem och tillbaka igen, eftersom spelarna skolats så hårt i spelidén.
Det svänger inte om Bajen. De trivs med det.
I kväll möter de ett AIK som är hårdare pressat, som vet om att en förlust gör att de får allt svårare att se de där himmelsblå skåneryggarna högst upp i tabellen, och som riskerar den stormvind som en andra derbyförlust skulle innebära.
Läktarna kan avgöra derbyt
Skadeläget, stormarna, psykologin och mittbacksparet Sonko Sunndberg-Sauli Väisänen talar för Hammarby.
AIK? De får möta det med sin sorts svarta stormar.
Det har utlysts allmän ståplats i kväll, vd Thomas Edselius har lovat att ta rollen som capo på vip-läktaren när hela Friends Arena ställer sig upp och försöker blåsa åt samma håll.
Det är inte bara en läktarfaktor. Det är en faktor som kan avgöra hela derbyt.
Att Stockholm mår bättre än på evigheter sammanfaller med att de tre klubbarna valt långsiktighet, med tre modelltränare, och det är så klart ingen slump. Oavsett hur det går i ett majderby kommer klubbarna att vara på rätt väg, det är inte den sortens indikationer vi får i kväll.
Däremot kommer vi att få veta vilka som mår bäst och vilka som ska skaka av frustration.
Vi är 40 000 nyfikna på läktarna den här gången. Det räcker bra för mig.