Bank: Det är inte ett hot med diskussion, det är en tillgång
En av Sveriges skickligaste klubbledare gläntar på dörren till privat ägande av vår idrott, en framstående journalist kastas ur public service när han avdramatiserar sexköp.
Att sälja sig som en hora – är det något man kan prata om här i landet?
Först: Förlåt för språk.
Det där, i ingressen, var en blinkning till den mer sinnesslöa delen av läktarjargongen, där allt man inte gillar (en domare från Flen, någon som tycker att hens lokala lag är bättre än ditt lokala lag, en mittfältare som byter klubb efter arton månader) är en HORA.
Under veckan som gått har två olika, publika personer sagt saker man inte kan säga i Sverige utan att få en orkan i nyllet.
Jag ska inte säga att det roat mig, men det har det.
Henrik Brandão Jönsson, sannolikt lite överhög på bekräftelsen han fått för att vara gränslöst härlig i olika sammanhang, släppte handbromsen och sköt ut sig ur offentligheten, eller i alla fall ut ur en radiostudio.
Ni kan historien, vid det här laget. Han rekommenderade en anonym lyssnare att skicka sin sex-utmanade pojkvän till en dansk bordell för att utvecklas som älskare. Unken sexism, bristande maktanalys, uppmaning till brott mot svensk lag, und so weiter.
Nästan samtidigt kom ett parallellfall i vår del av världen. Häckens sportchef Martin Ericsson intervjuades av Göteborgs-Posten, och efterlyste ett öppet samtal om hur svensk fotboll ska kunna utvecklas. Han sa sig till och med vara ”öppen för en diskussion” kring 51-procentsregeln, den som reglerar att i svensk idrott måste medlemmarna äga besluten i demokratisk ordning.
HORA!
(Men förlåt, igen).
Rekommenderar alla att läsa den
Beröringspunkterna mellan handel av kvinnokroppar och handel med idrottsklubbar är minimala, det inser förhoppningsvis alla. Däremot gick det att se paralleller mellan händelserna.
Någon publik person ger uttryck för en åsikt som liksom inte låter sig torgföras, och det intressantaste med det är vad som händer efteråt. Jag tänker mig svenskt förhållningssätt som en nationell repris på Patrik Anderssons svar på frågan om han borde lämna ifrån sig lagkaptensbindeln under VM 2002:
– Den frågan… låter sig… inte ställas.
Vi som aldrig sa hora reagerade på distans. Farah Abadi, programledaren i P3, imponerade på mig genom att inte tappa sitt språk trots att hon höll på att få en stroke. Sedan gav hon Brandão Jönsson rött kort, visade ut honom ur studion. Det skedde inte efter moget övervägande, det bara hände, det får man respektera.
Och när Martin Ericsson ville lyfta frågan, en diskussion, om 51-procentsregeln? Det skreks, förstås, okvädningsord mot både honom och hans ”plastiga” uppstickarklubb som ”inte har några supportrar”. Han skulle bara hålla käften.
På torsdagen, så, kom ett skrivet uttalande från Häckens samlade supportergrupperingar (de finns). Det är skrivet i respektfull ton, utan överord. Det är artikulerat, genomtänkt och välformulerat.
”När vi i Sverige valt att gå mot strömmen och ha medlemsdemokrati och en fotboll utan VAR är det inte för att vi säger nej till utveckling av sporten, utan för att vi tror på möjligheten att själva välja hur idrotten ska utvecklas. För att vi tror på att det är möjligt att välja en egen väg framåt” skriver de.
Jag rekommenderar alla att läsa deras skrivelse, inte bara för att jag helt och fullt står bakom deras sätt att se på saken. På samma sätt som jag håller med Farah Abadi när det gäller handel med kvinnokroppar.
Tror att han har saker att säga
I Sverige finns ingen röststark opinion för legalisering av sexhandel, det finns inte längre någon tyngre grupp som argumenterar för avskaffande av föreningsdemokratin. Men den som vill att det ska förbli på just det sättet borde välkomna varje chans att få slipa sina argument, att få visa varför de bär i en debatt.
Häcken-supportrarnas svar avslutas med att det inte ska ligga på ”klubbarnas anställda att lyfta debatten, utan på medlemmarna”. Och jag vet inte, men jag tror ju att Martin Ericsson är medlem i Häcken. Jag tror att han är en av de som vet mest om hur investeringsviljan i svensk fotboll ser ut, och vad det skulle betyda för den sportsliga konkurrenskraften.
Jag tror att han har saker att säga – och jag är helt och fullt övertygad om att motargumenten väger tyngre.
Det är inte ett hot med diskussion, det är en tillgång. En ambitiös klubbchef skulle kunna prata om att det är möjligt med en positiv, ansvarsfull utförsäljning av medlemsdemokratin som inte kommer att skada någon. Testa de idéerna. Och vi andra skulle kunna peka på tusen fall i den moderna fotbollsvärlden som lett någon helt annanstans. Vi skulle kunna fråga: ”Hur kan man vara säker på det?”.
Det hade varit väldigt bra för alla
Jag vill alltså inte att Martin Ericsson ska vara tyst. Jag vill höra honom prata.
Och Henrik Bacalhau, förlåt Brandão, Jönsson? Vad hade hänt om han fått sitta kvar i studion och försöka försvara sina ord mot Farah Abadis känsloladdade övertygelse om att kvinnors kroppar tillhör kvinnor? Om han tvingats försöka definiera ”fria val” eller förklara varför ingen växer upp och vill att hens dotter ska bli prostituerad? Hur man gör för att försäkra sig om vilka människoöden som göms bakom draperierna på bordellen Den Glade Gris i Köpenhamn?
Vet ni: Jag tror att det hade varit väldigt bra, för alla.