Leifby: Lagbildens magi – det är så den känns
Det kurrar i magen, kliar på smalbenen och svider på knäna.
Lagbildens magi, det är så den känns.
Det kliar i fingrarna också, men tänkte undvika ishockey i den stora kolumnen den här veckan, trots att det internationella ishockeyförbundet nyss avverkat en kongress.
På Rhodos.
Det så ishockeytokiga Rhodos.
Kanske dyker det upp en lagbild framöver.
I veckan fick jag ett mejl från Bennerth i Värnamo, en flitig samlare som noga har kategoriserat, ursäkta svordomen, en satans massa lagbilder från framförallt Rekordmagasinet.
Ni som varit med ett tag minns ju mycket väl de vanligt förekommande lagbilderna och hur viktiga de var.
Den där bilden var Rekordmagasinets signum, hur många har inte legat raklång på en säng och glott en stund på en kolorerad Gösta ”Knivsta” Sandberg eller på Milans uppställning med Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm.
Knästående: Carlo Annovazzi, Renzo Burini och så vidare.
Jag är för ung för Rekordmagasinet-vurmen, på min tid var det Buster och senare Center som gällde, men även där fanns lagbilderna alltid med.
Återigen Milan, men den här gången med van Basten och Gullit.
Sverige inför VM-kvalmatchen mot England på Wembley, Thomas Ravelli med armarna korsade över bröstet för att märket på handskarna skulle synas tydligt.
Uhlsport.
Inte sällan satt lagbilderna i mitten av tidningen, möjliga att försiktigt ta loss för att vecklas ut och nålas upp på en pojkrumsvägg.
Den äldsta lagbild som finns dokumenterad tros vara startelvan för East London Forest Football och togs 1963, klubben bytte senare namn till Wanderers Football Club men startade en trend som aldrig skulle dö.
Eller?
I Rekordmagasinet (startad av boxningspromotorn Edwin Ahlqvist) som gavs ut 1942-1969 publicerades genom åren 1243 lagbilder.
Bennerth i Värnamo har givetvis gått igenom samtliga och berättar på sin hemsida att 13 olika idrotter representerats, fotboll inte mindre än 868 gånger, ishockey tvåa på 123, följt av handboll och bandy.
Även motocross, simning och basket dök upp varsin gång.
Av de 1243 lagbilderna var 1240 på manliga gäng, damlagen som fick vara med var IFK Lidingö (handboll) 1953, SK Neptun (simning) 1963 och svenska simlandslaget 1966.
Men var är lagbilderna idag?
Om jag nu skulle vilja ha en liten poster på årets Grimsås IF på mitt rum här hemma, är jag då helt rökt?
Förmodligen.
Lagbildens angelägenhet har successivt demonteras, givetvis i takt med den aldrig sinande syndafloden av tv-sända matcher, men också på grund av krisen inom tryckt media.
Lagbildens naturliga plats i svenska pojk- och flickrum är därmed förbi.
På sin höjd har den förpassats till en av 598 340 bilder (85 procent selfies) i en telefon.
Jag tyckte alltid att lagbilden hade någonting, den var ofta tagen i stunden, precis innan spelarna skulle springa ut och spela en viktigt match, en VM-kvart eller en UEFA-cupfinal.
I ögonblicket var spelarna sällan särskilt medvetna om att en bild skulle tas, de hände att de längst fram inte ens hann sätta sig ordentligt ner, tankarna fanns på annat håll.
Vilken var din favorit-lagbild?
Bennert skickade med en lagbild jag inte sett på 30 år, den på Älmhults IF:s i Ropéz Cup i Värnamo segrande P11-lag.
1990.
Det började klia på smalbenen, som det ofta gjorde när man hade svettats i benskydd en hel dag i en sporthall i Värnamo.
Vi hade precis slagit Alvesta i finalen med 2-1, jag minns målen i detalj, som om jag precis sett om dem i ett highlights-paket i Eurogoals.
Kvitteringen smällde min bästa vän Martin Thelin in på halvvolley, och segermålet gjorde Johan Henningsson i öppen kasse sedan undertecknad tagit sig fram på kanten och slagit en smörpass längst kortlinjen.
När jag tittade på lagbilden kände jag doften av sporthallsgolv och surnat kaffe i cafeterian, det började svida på knäna efter alla brännsår.
Jag hörde hur två mammor, min och Martins, Eva och Liljana, föra ett sånt liv på läktaren att de idag och med de nya direktiven förmodligen hade burits ut av nationella insatsstyrkan och fått tillträdesförbud till alla inomhuscuper i 20 år framöver.
Flera av lagkamraterna har jag inte sett på över 30 år, men jag minns dem som igår.
Stående från vänster:
Anders Wennberg, en gammal kompis och granne som jag följde VM 90 med, jag undrar om han inte flyttade till Malmö just den sommaren. Ett obearbetat trauma.
Martin Thelin, min äldsta vän som jag gjort allting med, jag drömmer varje sommar om att tillsammans med honom få äta ljust nybakat ljust bröd med ostpålägg på bilstranden i Skummeslöv.
Micke Franzén, ”Mike”, en klasskamrat som var lång, lugn och världens snällaste kille, förmodligen lagets intellektuellt mest begåvade väsen. Hans föräldrar körde en väldigt liten bil.
Tobbe Green, en vajande majskolv.
Sittande från vänster:
Tränare Mats Green, en lite udda fågel som trots bra jobb på byns stora möbelföretag hade tid att träna oss.
Jag. De där Nike-dojorna kan jag fortfarande sakna.
Christopher Johansson. ”Hoffe”. Hade bott i USA, eller om han bara varit där, och det var exotiskt nog. Hans pappa drev ett dataföretag. Redan på 80-talet när vi andra precis fått fast telefon. Förstod aldrig hur han stavade sitt förnamn. Vi sågs och söp till det i New York för ett gäng år sedan. Skulle gärna göra det igen.
Johan Henningsson. ”Lillen” kallad. Spelade golf. Hans pappa Olle ägde restaurang ”Go’midda” som sponsrade med matchtröjor. Flyttade till Jönköping.
Har ju bilden och magin
Johan Truedsson. Pokerhaj på gymnasiet, växte så det knakade, tyckte vi, tills vi såg hans yngre bröder. Bodde på Vintervägen och hamnade i Växjö, välutbildad.
Janne Thelin. Den bästa tränare jag någonsin haft. Glömmer aldrig hur det var att göra en high-five med Janne. Den bästa jag någonsin gjort och fått. Snickarnävar. Trygg bakom ratten på sin Ford Sierra, oavsett om den rullade till forna Jugoslavien eller Mellbystrand.
Plaketten?
Den ligger säkert i en låda någonstans.
Skit samma.
Jag har ju lagbilden, och dess magi.